NISSES BILDER/NILS PHOTOS

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ULLTOTTEN

Min katt Mia hade redan nått medelåldern när hon fick första kullen ungar. Den förstfödde blev avvisad. Mia verkar inte ge di till vem som helst. Prövade hon min trofasthet? Jag fick i alla fall huvudansvaret för ungarnas överlevnad. Tillvaron för Ulltotten, som vi kallade honom, tedde sig trots allt bra. Mia tvingades att försöka amma också manliga avkomman och inte bara tjejerna. När ungarna blev tillräckligt stora att äta själva dukades mathörnan med de allra finaste delikatesser.

 

Jag ogillar raskatter, som ursprungligen är en tillgjordhet skapad av människans obevekliga förmåga att sträva efter perfektion och överdriven skönhet, men parningskombinationen perser/bondkatt blev en lyckad kompromiss, trots min skepsis. Att jag nu har fyra små fina kattungar är brorsans flickvän förtjänst. Det var nämligen hon som övertalade mig att låta Mia möta deras lurviga och plattnosade perserhane. Först trodde jag inte på projektet, vem vill ha kattungar som ser ut att ha sprungit in i en vägg. Men gener från hälften naturkatt, hälften konstlad art skapade lilla Ulltottens unika look; kraftig och satt, med ett stuk närmast liknade en hotrod kärra på dragracing. Svansen spretade i luften likt en antenn i blåsväder. Om upprest svans på katter är tecken på glädje tycks detta ex ständigt vara på bra humör. Pälsen är mjuk och burrig, gråaktig med spridda fläckar i vitt.

 

Vi arbetade upp en hyfsad vänskap småkatterna och jag, så gott det nu går när man tvingas vara borta hela dagarna och kommer hem till nyfikna trotsglada och överenergiska kattungar som ständigt svansar kring benen.

I sin tidiga ungdom dristade sig Ulltotten till att peta upp sovrumsdörren och tassa in till mig. Lite oskyldigt strosade bollen av päls sen runt sovrummet som om han av en händelse gått vilse och samtidigt passade på att kolla in okänd terräng. Sådana avancerade utflykter vågade sig inte Mias kattflickor på.

 

Men Ulltottens djärvhet blev mig ibland övermäktig, speciellt den morgonen han klättrade på mig, det må vara hänt om jag haft kläder på mig och varit i horisontalläge. Nu råkade jag stå upp och var dessutom naken. I badrumsspegeln såg jag hur vassa kattklor långsamt avancerade uppför min oskyddade rygg. Små rännilar av blod ökade i antal och strävade mot plan mark. Den förlamande smärtan var så outhärdlig att jag inte ens klarade skrika. Små kattögon kikade in i spegelbilden och utstrålade trots, nu du gubben...

Känn er blåsta mänskliga klättrare!

Trots att det inte alltid var ömsesidigt ville jag kattungeskaran idel väl men det kunde bli fel, som när jag ivrigt sprang hem och öppnade ytterdörren. Tyvärr råkade en tass komma i vägen för mina fötter.

Eller då jag ofrivilligt pjuckade Ulltotten. Vid tillfället rusade jag upp för att svara i telefon, i sedvanlig manöver hakade alla ungarna på. Jag kan inte se nöjet i att svansa efter raska hussefötter, kan det vara ”ta-fast-fötterna-lek-utan-att-bli-ihjältrampad”. Efter smällen, som tog klockrent i Ulltottens panna, däckade ungdjuret likt en klubbad oxe och reste först inte på sig. Jag befarade det värsta.

En bonde jag extraknäckat hos berättade att deras katt blivit sparkad av en häst. Följden blev bestående hjärnskador. Kattkraken var därefter oförmögen att gå och äta själv.

 

Tiden räckte inte till att vårda handikappad katt. Jag har tidigare erfarenheter av djurtragik. Mina marsvin fick pest och gick en plågsam död till mötes.

Jag behövde inte oroa mig länge, Ulltotten kvicknade till och verkade inte ha tagit allvarlig skada. Efter den incidenten var han en smula reserverad mot mig.

 

Riktigt rädd för mig blev Ulltotten efter sin mest traumatiska upplevelse någonsin.

Skräckscenen i fråga utspelade sig en helt vanlig vardag. Hemkommen från skolan öppnade jag försiktigt innerdörren och kattungarna mötte upp. När dörren var helt öppen hördes ett hjärtskärande kattskrik. Jag tittade ner på fötterna, ingen klämd där. Var inte alla fyra ungar samlade vid dörrmattan? Det förtvivlade skriket fortsatte, nu alltmer desperat och någonting tryckte och bökade mot innerdörren. Tillslut förstod jag vad som hänt och samtidigt kikade ett panikslaget litet katthuvud fram. Ulltotten hade råkat illa ut igen. Han hade lyckats med konststycket att bli klämd mellan hallväggen och innerdörren. Jag hade varit så koncentrerad på att inte skada ungarna när jag klev in att jag helt glömde dörren.

 

Nu insåg även jag att eventuell framtida vänskap oss emellan var otänkbar. Han flydde så fort jag kom i närheten. För att inte göra det spralliga ungdjuret mer illa såldes han till en barnfamilj. Nya ägarna erbjöd sexhundra kronor och sa att vitsen med så mycket pengar var: ”nu blir ungen åtminstone inte ormmat.”

Kattflickorna var trögare att överlåta. Besökande spekulanter tyckte att färgen inte stämde, ej heller storleken och könet, vidare var ungkatterna allmänt inte som de tänkt sig. För mig är inre egenskaper viktigare, fast jag måste erkänna att Ulltotten var favoritkattungen mycket på grund av gulligt yttre.

 

6 Feb.-99

Nils Sjöström

ETT AV KATTENS NIO LIV

Mor Maj har haft sommarhus ute på Bokenäset i ett tiotal år. Under den tiden har hon haft turen att se och stifta bekantskap med ett antal djur. Rådjur och älg har hon stått öga mot öga med, grävlingar och harar kan mamma ibland se ränna omkring på tomten i ottan. Två rävar raskade över gräsmattan härom året. En sommar kom t o m en ”sällskapsfågel” på besök. Den hackade på rutan, inte för att tigga mat, utan för att få känna mänsklig värme. När verandafönstret öppnades flög, jag tror det var en talgoxe, i cirklar runt hennes huvud, lät fjädrarna nudda kroppen och flög sen in i stugan och ut igen. Talgoxen bodde i ett cypressträd bakom knuten. Den har inte synts till sen dess.

 

Ja äventyren med traktens ”vilda” djur är många, ingenting går dock upp mot vad Mia, min katt hittar på.

 

När jag är ute och reser om somrarna faller lotten på mamma att ta över vårdnaden av katten. Ett helsikes jobb, men i efterhand tycker hon det är värt besväret. Hittills har i varje fall missen skänkt trevliga minnen.

 

Mia, som ursprungligen är innekatt, har börjat att få smak på det ”ljuva utelivet” sedan hon varit några somrar vid Bokenäset.

 

Färden dit med motspänstiga Mia är ett äventyr i sig, värt att berätta. Maj och jag får tillsammans uppbjuda alla krafter och när vi till slut lyckats pressa ner den arga, klösande och fräsande Mia i kattburen är det dags för den för kattdjuret långa resan. Under transporten beter hon sig på följande sätt: Vid extrem stress, t ex påstigning av buss, spårvagn och köbildning eller trängsel är Mia knäpptyst. Då jag lite oroligt kikar in i buren verkar hon vara på alerten; öronen på spänn och klorna ute. Tryckt mot ena väggen stirrar två oförstående ögon på mig. När bussen kommit igång och om allt är relativt lugnt, börjar Mia jama ynkligt. Folk vänder sig oftast om och sympatiserar.

  -Vilken söt katt, säger de, kan inte vara lätt. Förstående ansikten ler mot mig.

 

Andra takter blir det när turen kommit till cykelfärden, alltså sista biten ut till stugan. Då sätter Mia igång att hoppa och bråka i buren. Samtidigt som jag sakta cyklar, trycker jag fingrarna genom burgallret i ett desperat försök att lugna henne. Dömt att misslyckas! Men jag kämpar enträget vidare och tänker på min kära mor.

 

Historien jag tydligast minns är vad som hände en gång när hon cyklade med katten. Maj var tvungen att parkera och vila vid de branta backarna på Bokenäs. Min annars snälla katt satte igång att hoppa och slänga, fram och tillbaka. Mamma blev orolig att buren skulle gå sönder och ställde ner den vid sidan av vägen. Mia fick långa framtassar, stack ut dem genom gallret och krafsade på marken. Stackarn trodde väl att hon skulle kunna ta sig ut.

 

Lön för mödan får min älskade katt äntligen när hennes hemska resa är över. Till en början sträcker sig upptäcktsfärden endast inom sommarstugans ombonade väggar. Bara det är kul i sig, ett tag.

 

Innan jag reser iväg på mina eskapader utomlands ger jag stränga order om att Mia inte på några villkor får släppas ut. Omtänksam som jag är, oroar jag mig över att hon ska springa bort, få obotliga sjukdomar eller råka i slagsmål med andra katter.

 

Mamma lyssnar och förstår mig, men blir ambivalent. När Mia luktat klart inne i stugan jamar hon och väntar vid balkongdörren med sin ödmjukaste min. Nu har matte plötsligt försatts i ett dilemma, vem ska hon rätta sig efter? Nisse eller Mia? Det blir av naturliga skäl katten. Mias trånande blick klarar få människor motstå.

 

När dörren öppnas och katten avvaktande slinker ut är det det mest spännande ögonblicket för min katt och mest nervösa för mamma. Mia sniffar försiktigt på gräset, tittar oroligt ut över okänd terräng, vänder sig därefter om och jamar. Mamma bär in katten, som behöver smälta de nya upplevelserna. Men Mia nöjer sig inte med en kort rekognoseringstur. Strax vill det lilla livet ut igen, nu blir nyfikna Mia borta ett bra stund.

 

Så fort det börjar regna vill Mia in, mamma hinner ibland se den trippa i det våta gräset som om hon bar sidenskor. Ett fönster lämnas på glänt ifall Mia vill komma in om natten.

 

En tidig morgon vaknade min moder av något som lät som barnskrik. Hon gick upp, tittade efter vad det var och fick se Mia med en skrikande harunge i munnen. Harmamman sprang fram och tillbaka, oförmögen att försvara sin avkomma.

  -Släpp den! skrek mamma bestämt och gav Mia sin argaste blick. Mia släppte omedelbart greppet om den tjutande harungen. Harmamma med unge for blixtsnabbt iväg mot tryggare nejder. Maj och skamsen Mia kilade in i stugan.

 

Trots sin ringa storlek är min katt en mästare på att försvara sitt revir. Hon satt på altanräcket en dag och vaktade matskålen när en betydligt större katt försökte snylta till sig ett gratis mål. Mia hoppade över två meter och jagade fräsande bort den fule, plufsige förövaren. Fast några dagar senare sågs de två avspänt leka med varandra.

När hösten kommer flyttas Mia till lägenheten i Uddevalla. I sedvanlig stil är min katt motsträvig inför transporter och för givetvis så mycket oväsen som möjligt på väg till bussen. Vid Bokenäs skola är trafiken livlig och Mia blir knäpp tyst, kanske vill hon inte skämma ut sig inför väntande bussresenärer.

 

I lyan känner sig Mia hemtam direkt och springer nosande runt i alla rum. Missen är väldigt försiktig. Efter ett språng högst upp på bokhyllan tassar hon vigt mellan fotografier och kristallvaser utan att riva ner något.

Första besöket på lådan blev en traumatisk kattupplevelse. Ett hastigt kliv upp på kanten och lådan nästan välte. Det small till. I panik störtade Mia mot ytterdörren och kissade direkt på dörrmattan. Maj säger att det är enda gången katten inte varit rumsren den sommaren.

 

Alla Sjöströms tycker Mia är lite speciell och väldigt vacker, vi hoppas hon får vara med ett tag till.

 

9 Dec.-96

Nils Sjöström

FINA

En dag kom Erik, min bror, hem med en ynkligt jamande kattunge. Mamma Maj var oförmögen att säga nej eftersom hon själv haft katt som barn. Bondkatten, en mager stackare, hade avvisats under amningen.

I början på 60-talet bodde vi i ett stillsamt villaområde i utkanten av Stockholmsförorten Upplands Väsby. Skogstomten med bergknalle var inte längre lekplats bara för Erik och mig. När vår nyförvärvade lilla vän, kallad Fina, vuxit till sig och fått känna trygghet, fanns mängder av spännande terräng att utforska.

Fina blev kombinerad inne och utekatt. När Maj gick till bussen om mornarna följde Fina efter. Maj var rädd att hon skulle bli överkörd men Fina var en förnuftig katt som lydde ordern att tassa tillbaka. När sen mamma kom hem väntade Fina troget i vår täta häck.

 

Vad Fina gjorde där emellan vet ingen riktigt. Erik och jag var i skolan och pappa Albin arbetade i Stockholm.

 

Finas första riktiga vinter glömmer ingen Sjöström. När snön föll tät ville hon absolut ut och jaga snöflingor. Buskattens spänstiga skutt pågick outtröttligt i timtal.

 

Med åren blev Fina alltmer självständig och var borta långa perioder. En gång kom hon hem med sår på svansen. Ihärdigt slickande hindrade förstås läkningen. Maj tog stackarn till veterinären som idiotiskt föreslog krage som skydd. Somliga av sextiotalets djurdoktorer tycktes inte haja att katter som inte tillåts slicka pälsen får proteinbrist.

Maj tog inte råd av kvacksalvare utan litade på sin instinkt och virade gasbinda runt svansen och bakbenen, en inte helt lätt procedur. Efter ihärdiga försök att slita bort omplåstringen resignerade Fina och slickade som vanligt, även på förbandet. Såret läkte till slut.

 

Dessvärre fortsatte Finas långvandringar och en dag kom hon inte tillbaka. Brorsan och jag släpade hem diverse strykarkatter som mamma direkt såg inte var Fina. För att inte göra oss besvikna behölls en av katterna. Nya missen var också vacker men ovanligt tystlåten och snart förstod vi att den inte kunde jama. Att vänta vid ytterdörren var signalen att kila ut. Men även stumma ”surrogatfina” rymde och under en längre tid saknades katt hos mig.

 

Efter några år kom en utmärglad Fina försiktigt hemtassande. Alla blev förstås jätteglada. Vår hemkomna hjältinna fick bästa maten för katter, mammas hemkok. Varken Brekkies eller Whiskas existerade på tidiga sextiotalet, om det över huvud taget fanns specialtillverkad kattmat. Tiden på Torsvägen klarade i varje fall Fina galant.

 

Men när jag nådde tonåren med häftiga fester växlade kattens tillvaro från lugn harmoni till tuff prövning. På första föräldrarfria festen spelades så högt att Fina skakade av rädsla och kved ängsligt utanför garaget. Under andra partyt trotsade en nu härdad Fina skräniga tonårsrebeller och slickade lugnt tassarna intill basreflexhögtalarnas kraftiga dunkande.

  -Pjucka Johnte! Långhåriga skinnklädda vildar tyckte Fina lät för mesigt. Jargongen var hård men i ärlighetens namn blev styvnackade huskatten festens dragplåster.

 

Vid sommarstugan kom ögonstenen slutligen att möta sitt öde. Första bilfärden ut blev en smärre chock för fina Fina. Skräckslaget hoppade hon längst fram i passagerarutrymmet och tryckte jamande vid Majs fötter tills sömnen tog överhand.

Mamma våndades när katten skulle släppas ut i pastorala Edsätra med oändliga storskogar. Fina rände överlyckligt iväg men kom plikttroget hem om kvällarna.

Epoken landet var förmodligen den bästa i Finas alltför korta kattliv. Bondgårdarna med dess kissekatter gav ypperligt tillfälle att öppna relationer. Eriks och mina nya kompisar var kattälskare.

Ett tilltag som grannarna knappast glömmer var när Fina djärvt klättrade upp längs stegen och ända till taknocken. Att hämta ner missen tio meter ovan backen blev en nervös uppgift för farsan.

 

När hela familjen rodde ut till ”smultronön”, en av småöarna i Gävlebukten, medtogs kissen. Motvilligt lät Fina sig bäras ner i båten. Hon trivdes inte på durken utan skulle till varje pris balansera på relingen vilken inte var mer än fem centimeter bred. Vid yttre skärgården rullade vågorna höga och alla bar flytväst utom Fina. Då varken Erik eller jag var fullt simkunniga vilade ansvaret på föräldrarna att hoppa i om Fina tappade balansen. Det gjorde hon inte.

 

Varje vardag rodde Maj till simskolan på fastlandet, en dryg sträcka, speciellt i motvind. Erik och jag uppmuntrades att förmå Fina stanna kvar på ön. I standard kattmaner jamade hon förtvivlat och var nästan på väg att simma efter. Det var av omtanke katten lämnades kvar, lekande barn kunde ju skrämma henne till skogs.

Smultronön med ormar, skalbaggar och andra mindre öinvånare gav nog Fina tillräckligt tidsfördriv i ensamheten. När mamma mödosamt rodde tillbaks i solnedgången avtecknades Finas mörka siluett bland öns stora vassa stenblock.

 

Fina hann tillbringa några ljuva somrar på vischan i Edsätra innan fatala misstaget gjordes; be grannen Åke passa henne. Vi var bara borta några veckor och när farsan sen gick över för att hämta vår kära kisse var den skjuten. Åke sa att Fina blivit påkörd av en lastbil och därför tvingats avlivas. Något som jag aldrig riktigt trott på. Jag var hela tiden övertygad om att grannen haft ihjäl Fina på skoj, kanske i fyllan. Efter den traumatiska händelsen dröjde jag med att skaffa egen katt.

 

27 Dec.-97

Nils Sjöström

DAGS ATT FLYTTA IGEN

Tidig lördagskväll, jag har långt ifrån packat klart. Utanför mitt sovrum täcks parkeringen av ett tjockt snötäcke. Bara inte lågtrycket blir lika häftigt som förra året, Göteborg har ju som bekant en förmåga att lamslås av snö och halka.

 

Plötsligt ringer telefonen.

  -Jag kommer över om en timme, har du packat klart? Min far, Albin lät otålig. Katten ligger och myser på soffan, ovetande om att den ska tryckas in i den för henne förhatliga kattburen. Nu faller snön tätare, jag kikar oroligt ut genom sovrumsfönstret igen. Kommer inte farsan snart? Bara han inte sladdat av vägen, tänker jag. Albin är en förnuftig karl och har säkert bytt till vinterdäck. I ett försök att skaka av nervositeten börjar jag städa.

 

  -Pling, Plingeliing! Äntligen! Jag möter pappa i trappen med kattlådan. Springer sen tillbaka in i lyan, river tag i katten som förtvivlat sätter klorna i en filt och drar den med sig. Brutalt pressar jag därefter in Mia i boxen och får igen dörren. Puh! Jag klarade det.

 

Oftast går det inte så här smärtfritt, för några år sedan ställde Per, en kompis från komvux, upp och skjutsade mig ända ut till Bokenäs där mamma väntade med katten. Naivt trodde jag att det gick att transportera Mia i kattkoppel. På den tiden förstod jag inte att Mia är en ovanligt stark misse som inte stoppar för att sätta klorna i sin välgörare. När jag bär ut Mia mot Pers Saab började hon klösa och rivas över hela ryggen, smärtan blir snabbt outhärdlig och avbryts abrupt av att katten lyckas slinka ur selen. Det sista vi ser av henne är stussen som gäckande studsar inåt skogen och friheten.

  -Idag, säger Per, lär vi aldrig få hem din katt, han ger mig en blick som ifrågasätter hållbarheten i vår annars solida vänskap.

  -Nisse, förebrådde mamma, varför använde du inte kattburen. Själv ser jag förmodligen ut som ett fån där jag stirrar mot granarna med vidöppen mun.

Stämningen är tryckt när Per och jag en timme senare rullar in mot Göteborgs centrum.

  -Du kan väl ge mig den där Whiskyn nästa gång, säger Per och lyckas kväva ilskan över mitt enfaldiga beteende.

 

Den här gången har jag dessbättre Mia tryggt i framsätet. Pappas bil är framhjulsdriven och tuggar sakta men säkert genom den djupa snön.

  -Vet du var Lena bor, frågar pappa och forcerar samtidigt en tjock snödriva. Jag leder förstås in oss på en återvändsgränd.

När jag sent om sider klampar in hos Lenas stormar ett gäng ungar mot mig, några bekanta med hund är också på besök. Men Mia har överlevt hundar och illbattingar förr. Avvaktande tar hon sig fram, tass för tass i det temporära hemmet vilket knappast ger lugnet och stillheten Nisses tjäll erbjuder. Å andra sidan, omväxling förnöjer. Jag är ju sällan hemma och småbarn ägnar säkert mer tid åt katter, dessutom får hon återse sin forna ägare.

 

Det känns tomt när katten är borta, packningen drar ut på tiden, jag går fram och tillbaka, orolig över att glömma nånting. Pappa vill komma i säng tidigt, han tror ymnigt snöande kan hindra framkomlig-heten ut till Landvetter i morgon.

  -Jag kände på mig att det skulle bli så här, säger pappa och påpekar att han precis hunnit få på dubbade däck.

 

När farsan lite senare snarkar på soffan och klockan hunnit in på små-timmarna är jag fortfarande uppe och donar. Mardrömslika fantasier skenar och skapar retfulla bilder som att Mia lyckats smita ut i vinterkylan och letar sig uppåt mitt bostadsområde, blir utestängd, jamar utan att höras och slutligen fryser ihjäl. Mamma har berättat för mig om hur hennes katt omkom efter att ha vaktat på en råtta i 20 minusgrader. Katter ligger på ett speciellt sätt strax innan de dör upplyste hon. Min då ännu unga mamma grät en hel vecka.

  -Skärp dig nu! Ska du vara panisk när Lena varit snäll och besvärat sig att vårda din älskling medan du är på äventyr i Vietnam, läxade samvetet upp mig. Min inre röst han övertyga mig om att allt säkert ordnar sig innan även jag somnade.

 

Jag kom iväg på min resa till slut. Avsaknaden av Mia yttrade sig fysiskt, en besvärlig ihållande förkylning överrumplade mig i vinterkalla Hanoi. Men det var både intressant och nyttigt att lära känna den av krig härjade Vietnamsjälen. Bland alla vänliga människor och vackra tempel saknades dock någonting som gav ett lite ödsligt intryck i ett annars livligt land. Det fanns inga halvvilda strykarkatter. Jag såg knappt några katter över huvud taget. Efter att ha sett hund och orm på restaurangernas menyer vågade jag inte ens tänka tanken, äter de...

 

Under tiden i Sverige hade Mia det så bra som innekatter kan ha hemma hos Lena. Givetvis vättes mattan några gånger. Någon slags trotsig demonstration för att hon tvingats byta hem. Dessbättre märkte Lena snart att Mia började trivas och verkade återfå minnena från deras tid tillsammans. Hennes barn gillade den nya lekkamraten och Lena ville mer än gärna passa mitt kära husdjur fler gånger.

 

Lite separation från katten gör att man bara uppskattar den mer efteråt. Man inser att tiden tillsammans inte är evig. Några sådana filosofiska känslor tror jag inte katter är kapabla till men de är goda vänner ändå.

 

27 Jan.-97

Nils Sjöström

NYA VÄNNEN

Under tiden jag pratade i telefon upphörde marsvinshonans hjärta slå. Likt ett torkat plommon låg kroppen skrynklig och livlös utanför buren. Mia nosade till synes ointresserad. Tänk om jag kunde acceptera döden som i djurens värld.

 

Sen ett tag tillbaka fick jag tre marsvin av en familj vars barn tröttnat på livliga gnagare. Den skrikiga trion gav lite sällskap men blev aldrig riktigt tam och det var svårt att hitta vårdare inför sommarens semestrande. Oftast tvingades jag lämna gänget till djuraffären, kostsamt och en av honorna fick en pestsjukdom, tappade hår och blev allt magrare.

Kanske en självständig katt är lämpligare, dessa pigga väsen är dessutom inte lika känsliga för sjukdomar sägs det. Längtan var född efter ett djur som accepterar att bli upplockad, jag ville ha ömhet tillbaka.

 

  ”Bortskänkes: Katthona, 2 år med tillbehör till djurvän.” Annonsen i snabbköpet passade perfekt, jag ringde samma dag. Ägarinnan skulle ha barn och ville inte ha katt tillsammans med nykomlingen. Jag kunde komma närhelst jag ville. Hon bodde lägligt i samma stadsdel.

 

Jag trampade över påföljande eftermiddag. Ett blont kvinnoansikte öppnade.

  -Hej! Tyvärr har jag ingen kattbur, hoppas det går ändå. Hon är rätt stark.

Katten, som låg förnöjsamt och tryckte högst uppe på hatthyllan, såg nästan löjligt liten och klen ut. Men när hon förstod vad som var på gång tog det eld och lågor. Svisch! Iväg remmade stackarn med blixtens hastighet. Barnet i huset fiskade upp den under en säng.

  -Du kan låna denna skolväska. Gravida kvinnan och jag lyckades gemensamt pressa ner den nu skräckslagna och vilt kämpande bondkatten. Jag blev klart överraskad av hur en liten fyrfota varelse kunde uppbåda sådant motstånd. Medan kattens matte, Lena, packade ner kattlåda, matskålar och lite mat i kassar, började busen opponera sig inne i väskan och tryckte ilsket huvudet hårt mot dess blixtlås. Ett snabbt ritsch och kattlivet var borta igen.

 

Jag fick en vansinnig idé och lyfte upp djuret på axeln. Med två fulla plastkassar i händerna och en lamslagen katt över mig åkte jag åtta våningar ner. Kattens gälla jamande ekade i den trånga hissen. Vi tittade på varandra i hisspegeln, hennes blick fylld av fasa, min varm och sympatiserande. Ute på gatan kommenterade ungarna.

  -Titta! Lenas söta katt ska flytta.

  -Kan ni hålla cykeln åt mig?

Med kassarna fastknutna på pakethållaren vinglade jag sakta ner mot mitt och nya vännens hem på Sjusovaregatan. Solen sken, frånvaron av vind gjorde värmen olidlig den hösten. Tur för mig att Mia, som jag kallade henne, var rädd och tillräckligt förnuftig att stanna på ryggen. Klorna borrades djupt in i mig och hon kved ynkligt. Folk på gatan vände sig om, några skakade på huvudet och kommenterade. Jag vet, mina sätt att lösa kluriga situationer är kontroversiella, men nu gick jag faktiskt iland.

 

Väl hemma försvann Mia omedelbart och syntes inte till mer den dan. Jag var först inte speciellt bekymrad utan ordnade fint för husdjuret i badrummet. Även nästa dag såg jag inte till min nya kompis och inte nästnästa dag eller dagen efter. Till slut ringde jag Lena. Jag befarade att katten hoppat ut genom sovrumsfönstret. Visserligen två våningar upp, men vem vet, Felis Catus kanske gör vad som helst för att återse sina forna ägare.

  -Tänk om hon är ute och springer, kattjägarna är aktiva så här års! Min upprörda röst gick inte att kontrollera.

  -Nej, nej lugna nu ner dig. Lena bedyrade att katten var kvar i lyan, hon avskyr höjder och tar inte risken att försöka rymma.

  -Fast om hon inte kommer fram snart kan du alltid lämna tillbaka henne, kanske omställningen med att byta mentor är för mycket.

 

Under sängen var Mia inte, ej heller bakom bokhyllan eller i nån av garderoberna. Jag letade och letade, hur jag än sökte, så hittade jag inte min nyförvärvade trotsiga kattvän. Det blev ytterligare ett samtal. Lena garanterade dock ihärdigt att katten var kvar hos mig. Var kan Mia vara? Plötsligt! Mitt i natten stormade jag upp och pressade in handen mellan stoppningen på gamla bäddsoffan. Döm om min förvåning, kändes inte lätta vindpustar och några morrhår. Fastän Mia var avslöjad gav hon inte ifrån sig ett knyst.

Hur vinner man en katts förtroende? Ingenting ätit på nästan en vecka. Lite lättare till mods noterade jag att vatten intagits, förmodligen i smyg på natten när husse sov.

 

Kattmat placerades i dammiga vrår och längst under soffan. Jag hade läst att katter testar blivande vårdare, gillar att provocera och visa sin makt. Men hon tjuvåt inget, lapade bara vatten.

 

När över två veckor gått trodde jag uppriktigt att katten var på väg att svälta sig själv till döds. Jag bestämde att efter tre veckor lämnar jag tillbaks ”Miss matvägrerska” till trygga Lena och hennes barn. Jag var förmodligen en olämplig uppfödare och ville inte ha en död katt på samvetet. Det får räcka med marsvinshonan, som först dödfött en unge och därefter själv omedelbart avlidit.

Kvällen innan jag skulle lämna tillbaka henne sågs en skugga skyggt trippa i riktning mot badrummet. Hon gav mig en hastig blick. Jag lät henne hållas. Lite senare samma kväll såg jag att min katt ätit ordentligt.

 

Den frivilliga isoleringen och fastan var över, eldprovet överstökat och Mia beredd att ge husse en chans. Efter bara några dagar vågade hon äta även i min närvaro. Mia började riva bland blommorna, manipulera och småbusa sådär som sunda ungkatter oftast gör. Ibland roade hon sig med att spöa upp mina två ännu levande marsvin, andra dagar var de bästisar och strök ömt noshåren mot varandra. När marsvinen dött av den djävulska pestsjukdomen, ägnade Mia mig alltmer uppmärksamhet. Troget väntade hon vid dörren när nyckeln sattes i och hälsade genom att gnugga nosen mot ansiktet medan maten plockades ur kassarna. Kärleken oss emellan blev äntligen ömsesidig.

 

Oftast hoppade hon upp i famnen när jag tittade på teve och smög en natt till och med upp i sängen och la sig så nära att jag kände lätta snabba andhämtningar. Det luktade gott. I sin renlighetsiver slickade Mia mig i ansiktet.

 

Med tiden utvecklades en allt bättre vänskap. Mia, som nu var ordentligt tillgiven, accepterade även mina anhöriga och kompisbesök. Den extremt lilla katten växlade långsamt från att vara skygg och osäker till att bli allas kelgris.

 

Idag har jag haft Mia i över fem år, inte helt utan besvär, men hon är värd all möda i världen och förmodligen skulle det bli tomt utan henne. Mias närhet verkar kunna bota sjukdomar också, jag blir sällan förkyld sedan hon flyttade in. Just nu sitter katten och spinner i knäet, hennes argusögon följer nyfiket fingrarna som far över datorns tangentbord. Det känns skönt att ha en riktig vän, en att också dela tystnaden med.

 

9 Maj-97

Nils Sjöström

TREBENTE KISSEN

Första gången jag såg en trebent katt var i Kampung Juara på Tioman Islands, Malaysia. Kvällen ifråga var luften kvävande het, jag och ett trevligt par från Sundsvall dinerar på ”Bushmans”, beachens populäraste ställe.

Katter som ränner omkring, speciellt runt matstånd och restauranger är inget ovanligt i Asien, men när en liten katt med kapat vänsterbakben kämpande haltar fram blir nog alla, även katthatarna, berörda.

  -Stackars liten, vilket öde, sympatiserar en kvinnoröst.

  -Vem är förövaren? Mannen tror, liksom jag, att en sjuk individ lemlästat katten.

Jag plockar upp krymplingen och ber någon ta kort. Tillsammans poserar vi glatt framför kameran. Kattdjuret, hona, gosar spinnande. Hon liknar en blandning av bondkatt och siames. Huvudet avsmalnande framtill och pälsen brunsvart med vita fläckar. Svansen smal och lång, tvärt emot sydostasiatiska katters knorriga stump. Utstrålningen verkar så ynklig att jag inte tror djuret skulle klara tufft kattliv länge till.

Jag skulle bara veta...

Påföljande dag traskar jag nedåt Bushmans igen och där var stackarn, som vanligt tiggande matrester och linkade på sitt karakteristiskt mödosamma sätt. Jag slänger ner potatis och spagetti. Hon stryker sig ivrigt mellan mina ben och är väldigt ödmjuk, hårklätt skinn spretar tovigt åt alla håll, trots sargat yttre är själen ok.

Kattkraken verkar uppskatta livets gåva och tycks göra allt för att behålla livhanken. Att resignera tillhör inte katters natur.

Inte kan folk motstå en tilltufsad stympad misses ynkliga jamande. Således får hon bästa läckerbitarna av förstående turister. Men det finns också andra, mer intakta och större artfränder, som avundsjukt stryker omkring.

Stämningen i kattvärlden kan ibland bli hätsk. Plötsligt hörs otäcka fräsande och dunkande ljud under matbordet. "Min" älskling har gjort ett anfall mot en kraftig gråkatt. "Fröken trebent" tycks ha oändliga krafter trots gravt handikapp. Vem av oss restauranggäster hade kunnat ana hennes potential och friska kämpaglöd, så mycket skinn på nosen har inte ens min virila bondkatt hemma i Göteborg.

När majoriteten gått frågar jag ägaren om orsaken till lemförlusten. Han rycker till, får en inåtvänd blick och säger med knappt hörbar darr på rösten att miss trebents mamma hade bitit av vänstra bakbenet på en av sina då nyfödda och dödat de återstående ungarna.

"Mördarkatten" fick dock smaka på egen medicin och blev efter en tid en leguans skrovmål.

3 Sep.-97

Nils Sjöström

FREDENS DJUR

Det var en gång för länge länge sedan, på den tiden då drakarna flög över jorden och dinosaurierna härskade på marken. Det var då det var varmt och skönt överallt på jorden.

 

På alla fyra lufsade apor omkring i stora flockar, ”Fredens Djur” kallades de för att de levde i frid med varandra och nästan alla levande väsen. Deras värsta fiender var ”Ondskans Djur”. Dessa varelser däremot, gick upprätt och deras små runda ögon lyste av elakhet. I framtassarna bar de farliga vapen, som de själva tillverkat.

 

Fredens Djur aktade sig noga för Ondskans Djur, för de var hemskt farliga och dödade Fredens Djur. Men vad hjälpte det att smyga bland snår och buskar eller gömma sig i djupa grottor? Drakar, dinosaurier och jätteödlor klarade Fredens Djur att hålla undan, men inte de fruktansvärda Ondskans Djur.

 

Ondskans Djur var inte bara ondskefulla, de var också finurliga och sin list använde de till att tillverka fler vapen för att kunna dräpa Fredens Djur snabbare.

 

I rasande fart minskade de försvarslösa stackars Fredens Djur i antal. Denna hemska utrotning pågick i många, många år och hur än Fredens Djur försökte kämpa emot så förlorade de. Snart fanns det inte många kvar av deras goda art.

 

En dag fick ett av Fredens Djur se alla i sin stora familj bli ihjälslagna av en skock Ondskans Djur. Nu var den stackars Fredens Djur-pappan ensam. Under stor sorg begravde han sin kära familj.

 

Den förtvivlade pappan; den enda som fanns kvar av Fredens Djur, börjar nu sitt livs vandring. Han vandrar på. Dagar blev till veckor, veckor till månader, månader till år, men den siste av Fredens Djur vandrar enträget vidare. Det är en vandring utan mål, en hopplöshetens vandring. Han aktar sig noga för Ondskans Djur. De ska inte få ta honom, för han är länken till freden på denna lilla planet. Så länge Fredens Djur vandrar på jorden så länge består freden. Den lilla envisa varelsen var och är ännu den enda gnuttan hopp vi har av det, ack så sköra, som vi kallar liv.

 

14 Okt.-96

Nils Sjöström

 

 

 

 

 

Kvasi-filosofen Nils Sjöström 

 

 

 

DEN UNGA VIETNAMESIKSKAN

Solen sjunker sakta, flanörerna i stan njuter av värmen och eftermiddagsstillheten. Många dröjer kvar vid Hoan Kiem, populärast av sjöarna i centrala Hanoi, Vietnam. Barnen leker, mammor har bebisar i selar på magen, cyklande ungdomar visar upp sina atletiska konster, äldre matar duvor, jag livet går sin gilla gång i detta märkliga asiatiska land.

Lite vid sidan om sitter en smågrubblande medelålders herre, klädd som en trashank. Mannen är blond med stort yvigt gråsvart skägg, han är liten till växten för att vara västerlänning, smått lönnfet och ser inte överdrivet lycklig ut. Kanske är han en av alla västerländska ryggsäcksturister som regelbundet besöker landet.

Men ta mig Fan! är det inte jag själv. Gud vad jag skäms, varför verkar jag sådär ledsen och min blick är så frånvarande.

Utåt sett verkar den lille mannen lagom tråkigt vanlig, i varje fall vid första anblick, men jag lovar er, skenet bedrar. Jag är allt annat än en vanlig trist man, i alla fall mitt inre är klart annorlunda, mer än vad de flesta människor tror. Akta er, om ni bara visste...

(Jag tänker inte avslöja mycket av mig själv i denna story, nån måtta får det vara.)

 

Hur som helst, jag satt och häckade vid en av de gamla parkbänkarna bredvid den pittoreska sjön när plötsligt en ung vietnamesiska kommer fram. Hon ställer sig rakt framför mig.

  -Hej! Får jag intervjua dig, frågar hon sådär lagom förföriskt leende.

  -Självklart, slå dig ner, säger jag så naturligt jag bara kan och försöker hålla nerverna i styr.

Hon börjar rota i sin lilla handväska och får fram nån sorts frågeenkät. Under utfrågningen dras den fagra varelsen allt närmare mig. Sitta nära vietnamesiskor. Känns ovant. Vad gör man nu? Var fäster jag blicken! På barmen som sakta höjs upp och ner eller på hennes klara ögonen utan minsta tillstymmelse till varken rädsla eller fräckhet. Efter en stund vågar jag slappna av lite och försöker acceptera känslorna, inte direkt erotiska, men ändå sanslöst ljuvliga. Skymningen faller, det hela drar ut på tiden, snart för mörkt att läsa.

Vi beslutar att tillsammans gå mot Green Bamboo, mitt hotell. Stumpan är fenomenal på att korsa Hanois tättrafikerade gator, likt en gatans matador lotsar hon mig säkert över och snart är vi inne på mitt rum. En stämning av oförarglighet omger omedelbart den unga damen. Smäcker är hon och luktar gott. Långt svart hår ramar in ett symmetriskt och vackert utmejslat ansikte, vita jämna tänder kommer fram i hennes bländande leende. Förföriskt halvöppna ögonlock med långa grova ögonfransar. Vilken kvinna!

Varför är just sydostasiatiska donnor så ofattbart vackra? Är det för att anletsdragen totalt skiljer västerlänningarnas eller kanske för att damerna här nere har karaktär. En slags charmig disciplin uppbyggd sen barnsben av hårt arbete och tidig ansvarskänsla. Att leva utan skyddsnät tycks generera stolthet över egna personligheten, dvs om man lyckas skapa ett värdigt liv. Och jag vågar påstå att denna behagliga kvinna levde bra.

Hon hade sån lockande utstrålning att jag borde blivit rädd och försökt förstöra stämningen som naturligt byggdes upp, vilket är typiskt mig. Konstigt! Jag slog inte bakut som en skrämd häst och blev inte blyg och bortkommen som brukligt hemma i Svedala. Jag var inte mitt patetiskt töntiga jag, just idag fanns ingen ork att självömka eller bygga upp murar omöjliga att rasera. Eller nåt annat dumt. Fråga inte varför men ärligt talat ville jag inget annat än att existera, att bara finnas till, regelbundet dra in luft i mina sketna gubblungor för att åter släppa ut den. Andas och titta. Vara social och mysigt sällskaplig likt en huskatt.

Kyss mig i arslet!

 

Allt efter tiden gick fortsatte jag att må förträffligt. Till min förvåning kändes situationen för en gångs skull äkta. Ingen tillgjordhet eller inställsamhet som störde, denna gång inte ens från min sida. Metodiskt gick vi igenom fråga efter fråga och jag försökte svara så sanningsenligt jag bara kunde. Hon var noggrann, verkade ta sin uppgift på allvar, kanske hennes lärare ställde orimliga krav. Eller gillade hon kanske mig lika mycket som jag gillade henne. Drog avsiktligt ut på tiden bara för att njuta av min närvaro, se mina västerländska anletsdrag, mina blå ögon, mitt kortklippta hår. Var våra tankar kanske likadana? Var vi bägge attraherade av varandra? Jag inbillar mig knappast att få veta svaren. Tiden rinner iväg, nu är det snart försent. Ingen av oss verkar vilja smida medan järnet är varmt. Eller är det bara min livliga fantasi som går på högvarv igen. Det är i så fall inte första gången.

E han riktig, den eller. Vicken döddansare!

 

När vi äntligen var klara med alla frågor fick Nouyen, som hon hette, plötsligt bråttom och hastade iväg. I bästa gentlemannastil följde jag artigt med. Vad skulle jag annars gjort? Satt igång någon sorts förförelseakt ändå.

Lägg av med det!

 

Vietnam är till största delen buddistiskt och saknar Latinamerikas och västvärldens lösaktighet. Till vänskap men inte längre. Får duga åt en gammal inbiten ungkarl. Numera är vänskap med turister inte längre tabu, som tur är, och ärligt talat kändes det faktiskt angenämt att bara kravlöst vara nära varelsen. Skönt är att slippa tänka på att försöka göra vad män och kvinnor oftast gör när de är tillsammans. Ljug på du bara så löser sig nog allt. Fly är vad du vill va!

 

Jag vet inte varför men här nere upplever jag att man tillåts vara sig själv i mycket större utsträckning jämfört med hemma och inget anses konstigt med att släppa in en kvinna på rummet bara för att prata bort en stund. En slags samvaro nära varandra utan att mer händer än att bara finnas tillsammans, den ene bryr sig inte om vad den andre tänker. En naturlighet till livet, tiden och dess fåfänglighet. En andnöd vi i ”viktiga” västvärlden nog saknar. Vilket jävla skitsnack. Vilken idiot! Herregud. Kan ingen jävel få tyst på stollen!

 

För inte alltför länge sedan blev vietnameser bestraffade när de pratade med västerlänningar. De få turister som lyckades komma in i landet hade ett litet helvete att hitta och klara sig i största allmänhet, en del vietnameser bröt ändå lagarna och visade i smyg mycket mänsklig värme och gästvänlighet.

Omöjligt att fråga om vägen på den tiden. Är det någon idé att resa i ett land där man inte får kontakt med lokalbefolkningen? Och hur pass hög blir livskvaliteten för vietnameser som tvingas avvisa glada förväntansfulla västerlänningar? Jag antar att Vietnams styrande tillslut insåg att ska pengar av turismen komma in i landet måste nog regimen tillåta sitt folk att tilltala oss.

 

Miss Nouyen och jag traskade upp längs 52 Nha Chung Street, en av huvudgatorna som låg bara några kattskriks avstånd från Green Bamboo. Ju längre bort från mitt hotell desto mindre turister. När jag såg lokalhaken med decimeterhöga plastpallar och dito miniatyrbord gick tankarna till SJs lekvagnar. Det egenartade möblemanget lockar kanske till skratt vid första anblick men är funktionsdugligt, billigt och framförallt utrymmesbesparande. Krubbet här är oftast bättre än den mångdubbelt dyrare restaurangmaten och du blir vänligt bemött. Jag själv har förkärlek att hänga på dessa enkla syltor, man får bra kontakt med andra gäster och personalen tar sig tid med förvirrade typer likt mig själv.

Vi slank in på en smal gränd. Plötsligt blev allt svart för mig, jag kunde inte gå i skumrasket och Nouyen erbjöd åter lots. En mjuk stark kvinnohand. Jag passade på att fråga hur hon försörjer sig. Nouyen sa att hon gav privatlektioner i engelska. Va modigt med tanke på att vietnameser har väldigt svårt att uttala vissa engelska ord, de försvinner liksom i ivern att få fram det man vill säga. En av hennes bröder kom och mötte och erbjöd sig att visa vägen till mitt hotell. Jag avböjde.

Så var man återigen allena.

Ja och vems fel är det!

 

Efter denna upplevelse kunde jag givetvis inte gå tillbaka till rummet och uggla utan gjorde istället en kort avstickare till hotellreceptionen i hopp om att plocka upp min vilsekomna ryggsäck. Döm om min förvåning, den var inte där. Medan jag svarade på frågor och dreglade efter Nouyen hade budet från Malaysia Air kommit över med mitt bagage. Tough Luck! Personalen kände inte till mitt namn, därför gick ryggan i retur.

  "Hotellet är stort och vi jobbar i skift" var förklaringen jag fick. Ska man gråta eller skratta. Men vetskapen om att kollit nu var i stan lugnade. För vissa kan det gå värre, stackarna som får allt sitt bagage bortslarvat för gott och kanske råkar ha ovärderlig film eller andra personliga saker däri. Hu! Vad hemskt. Nu föddes idén att inte medföra incheckningsbart resgods över huvud taget. Tja! Här dyker Nisse upp på flygplatsen med bara handbagage.

Då Malaysia Airlines kontor ändå var stängt och Green Bamboos "observanta" personal inte verkade bry sig resignerade jag och vandrade ut i Hanois isiga natt. Efter att ha gått vilse ännu en gång kom jag åter till det pittoreska fiket vid Hoan Kiem sjön där jag mött Nouyen. Nu pågick där en privat fest för fullt. Träden runt omkring var eklärerade med lampor i allsköns färger och ljuv musik hördes. Jag kände mig om möjligt ännu mer utanför. Inget annat fanns att göra än att titta på de festande och bita ihop. Vintern var kommen och Vietnam var lika kyligt som mitt sinne.

 

1 Juli 2005

Nils Sjöström

TJUVAR OCH BANDITER

 

Bakhjulet borta. Skurkarna har slagit till igen. Min cykel vägrar stå upp, ramen hänger slokörat i låset, kedjan tilltufsad i gruset.

 

Mammas varningar ekar i bulan: ”vad du än gör, lämna den inte vid stationen.”

Först nu ser jag med egna ögon hur flertalet cyklar slaktats ohämmat. Nakna ramar och bakhjul gapar ynkligt vid Centralstationens bastanta cykelställ. Välkommen till västkusten och glada Göteborg.

 

  -Delar plockas för renovering av stöldgods, säger cykelhandlaren sakligt. Du kan inte lämna en fin cykel var som helst, oavsett antal lås. I vissa stadsdelar härjar maffialiknande ligor.

  -Vilket Jävla tjuvsamhälle. Sverige 1997. Ska det behöva vara så här!

  -Du har inte haft cykel länge va?

 

En tusenlapp fattigare och med sprillans bakhjul lämnar jag verkstaden, nu påtagligt osäkrare. Förra jonnen, en Crescent, ställdes i trappen. Säkrad med wirelås trodde jag naivt platsen var okej, tills tjuven hälsade på.

 

Efteråt, skönt bänkad framför datorn är en episod likt denna lätt att skratta åt. Bara en oförarglig stöld, jag har haft tur, vilket inte alla har. Tre personer i veckan mördas och få bryr sig. Vad händer med attityden mot brott i dagens Sverige?

 

Vandringsfärden hemåt Kortedala ger ro att grunna på ett och annat. Det tar tid och är inte helt lätt att kånka på bakhjulslös cykel, speciellt med ryggsäck. Genast inser jag att krafterna inte skulle räcka. Min veka näve glider, musklerna försvagas obevekligt och jag tvingas ständigt vila. Då kläcks idéen att häkta fast sadelns framsida i bärremmen och halvt bära jonnen.

 

Måste skärpa mig och inte lämna velocipeden var som helst. Antagligen har resande i hederligare länder inpräntat ”det-händer-aldrig-mig-mentalitet”. Vietnam och Indonesien erbjuder cykelvakter på offentliga platser, vilket egentligen inte behövs, där vill ingen riskera ett överdrivet strängt straff för en stackars cykel. Sverige skulle nog inte må illa av liknande service. Brutalt straff är bara förnamnet i Kina. Där kan rånare tas av daga inför kuvad publik om brottsoffret är en turist.

 

För hårt straff, låter som en utopi i resignerade svenskars öron. Alla vet väl hur besvikelsen svider när polisen skakar på huvudet och säger att de inget kan göra. Det är inte vårt fel klagar de och skyller på politikerna som i sin tur skyller på ekonomiska trångmål. Sanningen gemene svensk tvingas höra är att makthavarna knappast prioriterar rättssäkerheten.

 

När jag passerat Olskroken och närmar mig Gamlestaden dyker plötsligt en polisbil upp, snutarna i baksätet tittar betänkligt. Lättnaden över att radiobilen inte stannar och börjar krångla ger ny energi. Jag kämpar enträget vidare. En och annan cyklist fånstirrar och en buss håller nästan på att köra av vägen när föraren drabbades av ofrivillig nyfikenhet.

 

Glöm parkeringstjafset med bil och skräcken att bli nedslagen på spårvagnen. Släng er i väggen kontrollanter! Stålhästar är betydligt snabbare än apostlahästarna och risken att bli påhoppad ute på stan är minimal. Friheten att trampa sin egen väg är inte helt fel och med någorlunda kondis kan man komma långt. Fördelarna med min nu lemlästade knarr jäser. Hjärnans fenomenala förmåga att låta tankarna ohämmat fladdra vid fysisk (över)-ansträngning gör mig ömsom lyrisk ömsom deprimerad. Blodsockerhalten sjunker i botten. Tjurskallighet inpräntad i ryggmärgen sedan bergsklättringens glada dagar driver benen oförtrutet framåt.

 

Bellevue. Vad är klockan? Behagligt tyst så här på småtimmarna, endast taxis sporadiska dån bryter stadens vilopuls. Himlen är stjärnlös trots befrielse av moln. Trist. Vi är så upptagna av stadslivets konstgjorda leverne att vi inte ens märker vad vi missar.

 

En gnistrande kall augustinatt i Pakistan sov jag på ett hustak högt uppe bland Karakorums isbeklädda berg. Himlen var becksvart tack vare miltals till närmaste by. Vackra stjärnor tindrade överallt, jag såg ständiga stjärnfall. Man var ett med naturen.

Livet för en bandit var bistert i norra Pakistans karga bergsvärld. Han eller hon kunde få handen avhuggen eller bli kastad i en iskall fors.

 

Ta lagen i egna händer. Någonting för Sverige? Vad är alternativet! Nu när brottsligheten ökar i Sverige, i motsats till Nordamerika där den faktiskt minskar, skiter polisen i småbrott. Nån slags irrationell protest mot omstruktureringen som skett. Medan politiker och polisledningen envist träter ökar kriminaliteten, speciellt den tyngre, med allt högre hastighet. Vissa förutspår utveckling liknande den i Sydafrika där polismord är vardagsmat och våldtäkt sker varje sekund.

 

På radion hörde jag att århundradets kupp genomförts i Schweiz. Postrånare kom över motsvarande 300 miljoner svenska kronor. En hel miljard låg på lastbryggan men alla stålarna fick inte plats i flyktbilen. När nyheten kablats världen över hörde en av rånarna från ligan som gjorde stora tågrånet av sig. Han lovordade och rådde gärningsmännen att ligga lågt närmaste tiden.

Vart Fan är vi på väg? Vad hände med gamla begrepp som moral och hederlighet? Tänk om vi stapplar in i 2000-talet med en trend av ökat grövre brott, kanske tvingas leva i ett samhälle där brottslingarna slutligen tar makten.

Jag blir så uppjagad att jag missar Kortedala Torg och får gå tillbaka några hundra meter. Den amputerade hojen kedjas vid en återvinningsstation, ett stenkast ifrån cykelreparatören.

 

En stor börda lämnar min klena rygg och även tankarna lättar. Med glädje erinras tiden från barndomshemmet på Torsvägen. När cyklarna för oss ungar blev stulna på den tiden ringde föräldrarna länsman och efter några veckor kunde vi hämta dem. I Upplands Väsby visste man vilka tjuvarna var. Det var på 60-talet, då polisen fortfarande hade koll på läget.

 

9 Sep.-97

Nils Sjöström

UNIK NATUR I FÖRDÄRV

Borneo är döende. Såren växer sig större och större för var dag. Regnskogen, världens lungor, förstörs. Vad håller vi på med? Ska vi ta död på oss själva?

Få tycks bry sig, ännu färre orkar vara engagerade, var och en har ju sitt och vardagsproblemen går väl före allt. Tänk inte på framtiden, lev i nuet. Växthuseffekt och höjning av vattennivån, strunt i det. Njut av värmen. Håll käft och var glad!

Utanför bussens tonade rutor utbreder tillsynes oändliga kalhyggen, små eldar av olaga svedjehyggen pyr lite varstans. Sträckan mellan Tawau och kuststaden Sandakan i nordöstra Borneo är det värsta jag sett i skogsförstörelse. Efter att ha rest runt i Kalimantan, Sabah, Brunei och Sarawak började mot min vilja faktum stå klart; Borneo, världens tredje största ö, dess regnskog äts långsamt upp från alla sidor. Likt cancerns elaka kräfta som fått fäste finns ingen återvändo. Eller?

Inte en snubbe kommer finnas kvar på vår planet om inte skogsavverkningen stoppas snart. Skillnaden mot jätteöns vardagsmänniskor, turisterna, de få urinvånarna och öns silkesapor, näsapor, orangutanger och alla de andra djuren är att de sistnämnda inte vet vad som försiggår. Vi, Homo sapiens, däremot förstår mycket väl, ändå tycks ingen vilja ingripa.

I takt med att träden huggs ned ökar djurens och djungelmänniskornas oro. Dayakerna längs Mahakan floden drivs allt djupare in mot öns centrala, ännu ogenomträngliga skogar, men sen då. Vad händer när all skog väl är nedhuggen? Långa rader av halvt nedhuggna palmer anar att man enkom planterat palmer för att sedan sonika kapa av topparna med kokosnötter och allt.

Fåfänga försök görs visserligen att plantera ny skog, tyvärr med mindre lyckat resultat. Politiker och makthavare tycks inte förstå att tropiska djur behöver mångårig mångfasetterad urskog för att kunna överleva, de klarar inte att leva bland steril nyplanterad skog.

Nej det är verkligen ynkligt att ingenting radikalt görs, man kan tycka att de rika industriländerna borde föregå med gott exempel. Det förhåller sig dessvärre precis tvärtom. Länder som t ex Sverige och Frankrike är väldigt inblandade i skogsskövlingen med ursäkten att gör inte vi det så hugger nån annan ner skogen. Regnskogen måste till varje pris skyddas, för alla spännande djurs skull och för vår egen framtida existens. Hoppas någon förstår. Snälla makthavare världen över, lev inte bara för stunden, tänk också på framtiden. Vi är ju nästan sex miljarder människor som tvingas trängas på vårt unika klot, vi sliter allt hårdare på miljön och våra begränsade naturresurser. Bara vi inser det och ändrar vår extravaganta livsföring så kanske kommande generationer också kan få njuta av denna spännande planet.

10Aug.-96

Nils Sjöström

EN STUND UR EN MANS LIV

Jag kliver ur taxin för att ta några kort av Manilas imponerande ”Jeepneys”. I en konstant ström mullrar hot-rod bilarna långsamt förbi, en efter en, den ena häftigare än den andra. Fantasieggande motivlack, glänsande nyputsad krom, öppna rör. Vilket ljud! Vilken syn! Samma ögonblick som taxidörren smällts igen och jag blir ensam lösgör sig en tiggare från stans vardagsstressade medelfilipinos. Förvrängningen av normalt liv, människa utan värde, saknade självaktning och räcker framfusigt fram handen. Jag, som tänkt börja en häftig foto session, blir förstås irriterad. Bort med dig säger jag på mitt eget språk och försöker ignorera honom. Men mannen är lika envis som ful och går med framsträckt hand tätt intill.

Nu gör jag misstaget att försöka vifta bort kräket. Det blir signalen att inte släppa den där egendomlige turisten. Han skulle till varje pris ha pengar och svansar obevekligt framför kameran och lyckas förstöra ypperliga chanser att föreviga dessa fantastiska kromblänkande mästerverk. Typiskt!

Taxichaffisen signalerar och försöker på alla vis få lodaren på andra tankar. Döddansaren känner sig dessvärre knappast avvisad utan tjatar enträget på. Till slut tappar jag tålamodet och säger åt honom att dra åt skogen. Äcklet blir då hotfull och börjar fäkta med armarna. Jag ger honom fingret och han exploderar totalt och drar oväntat upp en rostig kniv. Hjärtat nästan stannar och jag fryser fast. Hur klarar man sig nu? Första hugget tog i armen, smärtan fick mig att vråla och när jag vände mig om för att titta till såret trängde någonting vasst djupt in i bröstet. Mannen drog blixtsnabbt ut sin hemmagjorda kniv och stötte ursinnigt över bröst och buk. Blod pumpade ut och sipprade ner längs byxorna. Nu är goda råd dyra!

Jag håller händerna för magen som för att hindra tarmarna att rinna ut på gatan.

Konstigt nog står jag fortfarande upprätt och vad är ändå konstigare; vid Seven Eleven butiken mitt emot vaktade en uniformerad man med avsågat hagelgevär och batong. Hans spegelglasögon blänkte intetsägande mot mig. Inte en fena rördes. Knappast hjälpsamma här och ingen annan på den folktäta gatan tycktes bry sig. Såg de inte vad som hände eller är de alla lika rädda? Jag försöker skrika men inte ett ljud kommer ur min snustorra strupe.

Lodaren ler nu överlägset och jag väntar på nådastöten.

  -You didn´t expect that huh? Tycks han tänka.

En situation likt denna är vad jag oroat mig för under hela mitt vagabondliv. Att ingenting allvarligt hänt tidigare, t. ex. under mina resor i Latinamerika, är ett under. Visserligen blev jag beskjuten under en ensamvandring i Guatemalas vulkaniska berg. Men snubbarna som sköt mot mig, en kula svischade förbi strax ovan huvudet och stannande med ett distinkt smällande ljud i en trädstam, ”bara” skojade. De var på fyllan och roade sig med att skjuta vilt omkring.

Eller då poliserna i Mexico jagade oss turister och slog ihjäl, med bara händerna, stackarna de hann ifatt. Jag, med bra mycke spring i benen, kom undan med en hårsmån. Jag kan garantera er, man längtar inte direkt efter att ha en narkotikapåverkad mördare till snut i hälarna.

En hård knuff får mig att vakna till.

  -Are you ok out there man? For a moment you had me wondering. Seven Eleven vakten ler bakom sina välputsade solglasögon.

Strax hördes också tutandet från min väntande taxi som vinkar åt mig att kila in och handla vattnet. Lättad förstår jag att alltför hemska dagdrömmar tagit överhanden. Det var min andra dag i Filippinerna och det skulle ta tid att vänja sig vid jargongen och deras snabba spontana livsstil. Kanske är man lite överdrivet nervös som tillåter fantasin skena iväg så där utan vidare. Men ensam och inför dörren till fyra månaders resande i Asien är det kanske förlåtet att vara lite skrajsen.

20 Aug.-98

Nils Sjöström

ANAKONDAN

Den stora flodens blåsvarta vatten delades knivskarpt med grannflodens gulbruna vattensörja, detta trots att båda flodernas vatten flyter ihop. Lika orealistiskt som när Walt Disneys tomtar målar schackbräden på julafton.

  -Här separeras vattnet på världens största flod, ganska markant som ni ser. Fernando tog oss till bakre däck för bästa fotovinkel. Solimoes, indianernas namn på Amazonfloden, rinner sida vid sida med Rio Negro i 6 kilometer.

 

Men är inte detta kemiskt omöjligt? Om man häller en hink smutsbrunt vatten i en hink med klart vatten blandas vätskorna sekundsnabbt. Gäller inte naturlagarna i

Amazonområdet? Jag doppade ner handen i färgbrytningen och rörde om, de två flodernas vatten blandades, men återgick strax till sitt ursprungliga tillstånd. Upptakten till sightseeingen gjorde oss minst sagt konfunderade. Vad kommer att hända härnäst?

 

Äventyrslusta förde fyra glada västerlänningar till Manaus, Brasilien. Oberoende av varandra hade alla bokat guidning längs Amazonfloden. Mitt nya sällskap för de närmaste tre dagarna kom att bli Mark från Kalifornien, australiensaren Steve och Ursula från Tyskland.

 

Stress och iver att komma iväg gjorde provianteringen ofullständig, lök och tomater glömdes bort. Det blev att vända tillbaks och styra in i stadens livliga hamn. Efter kompletterande matinköp fortsatte färden.

Manaus krympte långsamt. Enstaka bilsignaler hördes fortfarande, annars tystnad. Vildmarken tornade upp sig och på avstånd kastade fiskare i små träkanoter ut nät enligt tradition.

 

  -Anhalt om två timmar, brummade kaptenen flinande på obegripligt snabb portugisiska, en fet cigarr puffade i mungipan.

  -Sker vår första övernattningen där? frågade Steve, som kunde lite portugisiska.

 

Gruppen var förväntansfull och upprymd. Guiden hade lovat närkontakt med allehanda djurarter. Jag, med svaghet för ormar, skulle garanterat få mitt lystmäte av dessa unika kräldjur. Det här har jag längtat efter hela mitt liv, tänkte jag glatt och stirrade förundrat på en förbipasserande pråm, nedlastad så att vattnet tenderade strömma in vilken sekund som helst.

 

Vi började smått bekanta oss med varandra. Fernando, den sympatiske guiden, pratade imponerande bra engelska. Hans brunhyllta kropp utstrålade spänst och ungdomlig glans. Mark var affärsman, väldigt berest och hade bott långa perioder i Hong Kong och Japan. Alla lyssnade entusiastiskt på hans spännande berättelser och lapade samtidigt på kalla öl.

Efter en stund svängde båten in på en biflod. Nu smög farkosten fram längs mystisk terräng. Det ena förunderliga trädet efter det andra dök upp och buskaget på bägge sidor tätnade.

 

Solen stod i zenit då gänget nalkades en vattenfarm, spartanskt tillverkad av trä, på en förankrad flotte. Dessa boningar rymmer stora familjer, flera generationer samsas. Djur vandrar oftast fritt mellan rummen.

 

När båten angjort och vi dröjande klev av kom föräldrarna och deras tonårsbarn fram. Ur kvinnans trasiga kläder stack ett hårlöst huvud upp, glupskt sugande på moderns bröst. Lite fräckt raljerar västerlänningar ofta: Ett latinamerikanskt kjoltyg i könsmogen ålder har antingen en diande unge i famnen eller putande mage, oftast bäggedera.

 

Här är Befolkningsexplosionen total. Brasilien är känt för gigantiska städer, av vilka två är bland världens största; Sao Paulo och turisthålan Rio de Janeiro. Ingen vet exakta invånarantalet men säkert är; Los Angeles, New York City och Washington DC är småstäder i jämförelse, amerikanarna får säga vad de vill.

 

Förutom leende människor tittade också allsköns djur fram; katt och jycke, några små gröna papegojor samt en apa. Ivrigt ville jag kela, någon villig? Apan rände omkring på ryggen, katten hoppade upp i famnen och spann förnöjt. Hunden börja skälla, gav sen upp när främlingarna inte verkade fientliga. Brasilianska urinvånarna, husdjuren och vi turister föreföll lika nyfikna på varandra. De enda som möjligtvis verkade lite uttjatade var guiden och kaptenen. De hade gjort turen förut.

 

Den mäktiga Amazonfloden har en största bredd på 150 kilometer, är 7000 kilometer lång och som mest 90 meter djup. Känslan av öppet hav är påtaglig, ett hav utan vågor med sött vatten. Enstaka träd sticker upp, ibland 10-15 meter över ytan.

 

En ung donna, som besökte Sydamerika för några år sedan, chartrade en båt och färdades utmed hela Amazonfloden, från Peru och ända till Brasiliens östkust. Med fiskebåten tog det 90 dagar. Efter expeditionen var hon och besättningen ordentligt trötta på varandra. Vad kalaset kostade förtäljde inte historien, men om min korta tripp gick på över 100 dollar kan man ju alltid börja spekulera.

 

Efter inkvartering, med golvet som sovplats, dukades lunch bestående av korvsmörgåsar och frukt samt starkt brasilianskt kaffe. Däst törnade jag in och väcktes brutalt av hundens flåsande. Ivriga hundögon stirrade vänligt. Jag är vaken! En sval bris knottrade huden. Var är alla?

Det var dags för flodfärd igen, nu med kanot, skickligt uthuggen ur en stock.

  -Ni vill väl se hur man fiskar pirayor och plockar upp alligatorer med händerna, skrattade den oförvägna urinvånaren och sköt ut. Hans viga och vältränade kroppshydda skapade någorlunda trygghet.

  -Bra fysik kan nog behövas, tänkte jag, om mannen verkligen lyckas greppa en alligator(!)

 

Solen stod nu lågt, cikadornas stridulation ökade i intensitet. Djungelsnubben kastade vant ut lina och fick napp direkt. För mig oväntat små sprattlande pirayor kämpade på kroken. Enligt amazonfolket bör stim undvikas men ensamma pirayor är ofarliga. Hur man särskiljer stim eller inte av rovfiskarna i tid under ett bad är för mig en gåta.

Bakom träden dalade solen allt snabbare. I den tilltagande skymningen började orange prickar blinka vid vattenytan, det var alligatorernas vaksamma ögon. Om vi från Väst ängslades av farkostens bräcklighet utstrålade färdledaren total bekymmerslöshet. Kvällens fullständiga frånvaro av artificiella ljud blev som balsam för min rastlösa resesjäl. Förutom månens sken hade beckmörker rått.

 

Dessvärre avbröts tystnaden abrupt av våldsamt plaskande. Kanoten krängde oro-väckande. Djungelfiskaren var i fight och drog tillslut upp en alligatorunge på 3-4 decimeter. Den unga reptilen, knappast förtjust i situationen, sprattlade vilt och försökte desperat komma loss.

  -Vill ni känna?

Bara frågan gör nog alla normalt funtade nervösa. Tänderna verkade obehagligt skarpa. Jag ville helst att den skulle få hoppa tillbaka i plurret men majoriteten tyckte annorlunda, vilket slutade med att hela sällskapet höll en allt ilsknare alligator.

Alligatorer har inte speciellt starka öppningsmuskler. Med ett lätt tryck hålls käftarna igen, svansen däremot är oerhört stark.

När min tur kom lyckades nästan stackarn, nu ordentligt uppretad, slita sig. För bråkdelen av en sekund trodde jag alligatorungen skulle hamna nere i kanoten och bita våra tår men jag lyckades prångla honom tillbaka i spadet.

 

Återfärden skedde på känn. Likt ljuset från en fyr guidades paddlaren av farmens svaga glimmande sken, han tycktes förstå flodens nycker och klarade förmodligen att paddla i totalt mörker.

 

Väl tillbaka ordnades en efterlängtad middag. Efteråt korkade Steve upp brännvin, som blandades med vatten. Groggen smakade apa men berusade behagligt och efterhängsna moskiter bekymrade mindre. Jag, som blir lätt påverkad, föll nästan i floden varje gång det blev dags för naturbehoven.

 

Morgonen kom till slut, natten på trägolv hade tagit ut sin rätt. Försök att dölja ömma höfter och stelhet lyckades dåligt.

  -Idag står trekking på programmet, sa Fernando. Natten skall vi tillbringa i hängmatta. Innan jag glömmer det. Nisse, du ville klappa ormar.

Snabbt kom fadern i huset fram med en pytonorm. Jag poserade glatt med reptilen långsamt ringlande runt halsen. De övriga delade inte min ormsympati.

  -Har ni inga fler, min besvikelse hördes tydligt.

  -Lugn, vi kommer konfronteras med större senare.

 

Övernattningsgrejor för den tropiska snårskogen stuvades ner i packningen. Därefter gick samtliga upp på båtens övre däck, och läskade torra strupar.

 

  -Simmar människorna här i Amazonfloden? frågade jag naivt när farkosten sakta stånkade uppströms.

  -Självklart! sa två unga pojkar som hängt med.

  -Men är inte alligatorerna och vattenormarna farliga eller vad sorts djur som trivs här?

  -Alligatorer och anakondor anfaller sällan människor och risken att stöta ihop med verkligt farliga djur är minimal, sa barnen, som nu gett sig den på att få blondtoppen till ett dopp. Undertecknad vågar påstå att gemene man tror tvärtom.

 

Jag var fortfarande förnuftigt tveksam, betydde inte badande att ”orange prickar” jagade efter en, med det sprattlande alligatordjuret i färskt minne var jag naturligtvis en smula reserverad. Men när vi lite senare gick i land och intog en underbar lunch var jag övertalad. Efter lite dåsande, visade ungdomarna sin ynnest genom att försiktigt simma, först på grunt vatten, sedan allt längre ut. Det mörka, nästan kolsvarta vattnet såg avskräckande ut i mina ögon, men grabbarnas ansikten lyste av iver, när de dök från följekanoten och plaskade runt. Sakta lockades jag ner i den ljumma floden. Strunt i farorna, i med dig nu! Nordmannen besegrades och dök äntligen i. Gud va lent vattnet kändes! Trion paddlade iväg och gick iland vid en närliggande sandbank. Lek och plask, barnasinnet väcktes. Viga ben stamklättrade uppför bambuträd, som vek sig och vi dråsade skrattande ner i det friska Amazonvattnet. Efter allt busande och med hjälp av vattnets uppiggande verkan kände jag mig tio år yngre.

 

När våra välmående ansikten styrde mot ”husbåten” och de andra inte ville bada, blev jag förvånad. Överväger inte Amazonflodens behagliga vatten okända faror?

 

På eftermiddagen drog gänget in i regnskogen, som inte alls var tät som jag inbillat mig, men träden var ofattbart höga, vissa omkullvräkta med jättelika rötter. Fastän det var mitt på dan, kändes det som skymning härinne. Plötsliga prasslanden, fågelkvitter och skrik från apor var lite av alla spännande ljud som hör urskogen till. Va högt! sa alla nästan samtidigt och njöt av kollektiv känsla av pirrande förväntan. Vi var i en för stadsbor ny värld.

 

  -Nils, testningsdags, vräkte Mark oförväntat ur sig och signalerade till Fernando att frigöra en lämplig lian.

  -Vad händer! tyckte jag och tittade osäkert mot de andra.

  -Var är kameran? sa Steve och log illmarigt tillbaka.

Jag fattade galoppen och klängde i den slingrande vedväxten. Klättrade upp några meter. God friktion, alltså enkel match för en avdankad bergsklättrare.

Galningarna gungade mig, först i små oförargliga pendlingar. Strax blev situationen allvarligare när jag upptäckte ett stup fem sex meter från lodlinjen.

  -Hjälp! Inte över avgrunden, vrålade jag med skräckblandad förtjusning. Men pendlingarna blev allt större, tills leken inte kändes roligt längre.

  -Sluta! Protesterna var lönlösa. Nu svängde jag i en vid båge, 10 meter åt varje håll. Man kan ju tänka sig hur det såg ut från deras synvinkel. Jag hann se att Ursula tyckte synd om mig, innan den våldsamma ”berg och dalbanan” nästan tvärt upphörde.

  -Bilderna blev nog bra, sa Steve flinande.

Jag hade fått igen med råge för allt skryt om klättring bland höga kalla bergs-toppar. Men varje sekund av excessen i äventyr var underbar. Nu var isen bruten, alla skrattade och pratade högljutt, vi vågade vara oss själva.

 

Efter en halvtimmes vandring stannade Fernando och högg av en tjock gren, ur vilken vatten långsamt sipprade.

  -Klart som friskt källvatten, sa han och lapade.

  -Finns det träd för andra, originella ändamål, tyckte vi förundrat?

  -Javisst, t ex för smink, parfym, färgsättning, gift, kryddor, läkemedel, berusningsmedel och ätbara träd.

  -Käka träd?! Strax fimpades en gren från ett närliggande träd och vi började tugga. Smaken var sådär, men tydligen näringsrik.

 

Allsköns träd visades, mest gillade jag de som används till trummor.

  -Bra om man vill kommunicera mellan byarna. ”Djungeltelegrafen” nyttjar naturfolk, vilka fortfarande lever här. Guiden och pojkarna demonstrerade, den släta vedstammen gav god resonans. Jag kom att tänka på Jan Lindblad & Co, ”trumträden” var kanske räddningen när filmteamet gick vilse i storskogarna.

 

Efter några timmars traskande blev det dags att fixa övernattning. Ett lämpligt ställe sågs ut för hängmattan, några hack med macheten på två väl valda ungträd och login var fixad. Klart bekvämare än plankgolv. Skydd mot nattens insekter erbjöd stora moskitnät.

  -Men var sover ni? Frågade jag guiden medlidsamt. Marken verkade inte direkt jämn.

  -På oss går ingen nöd, svarade de, risken att bli attackerad av skorpioner eller andra mindre trevliga kryp är nästan obefintlig. Klagar aldrig brasilianarna!

 

Vi fick det mysigt där ute. Elden sprakade, kycklingen smakade gott, historier berättades och starkvaror kom fram. Det var tyst men ändå inte, djungelns liv satte fart på fantasin. Ett högt brak hördes. Kanske en jaguar iakttar diskret? Mystiken gjorde att alla kom varandra nära. Ingen ville bryta upp och fördärva den säregna nattstämningen.

 

Morgonen efter vaknade jag tidigt av tryckande hetta, lakanet dröp av svett, men när myggnätet, hängmattan och mina andra prylar packats ned ökade motivationen. Kaffet brände på läpparna och jag var inte hungrig, ville bara gå vidare, djupare i djungeln.

 

Efter en stunds knallande öppnades ett stort kalhygge; ett dödens spöklandskap av lera, sotstenar, förkolnade grenar och brända stubbar. Alla unika djur försvunna.

  -Fan! Att ingen stoppar förödelsen. Homo sapiens, enda arten kapabel att förstöra sin egen planet. En tankeställare som angår alla, sa guiden och tittade bedrövat.

 

När sista ölen tömts på hemresan, var gänget inåtvända. Jag tänkte också på hunden som blev biten i nosen av pirayor borta på vattenfarmen. Efter vår bekantskap med små farliga fiskar förgående natt lämnades fångsten åt sitt öde på kanotdurken. Under middagen hördes ett hundskall i falsett. Stackarn kom springande mot lampskenet med någonting hängande i nosen. Uppenbarligen hade en av pirayorna bitit sig fast. Strax därefter kom en betydligt tuffare varelse, katten, som satte klorna i den sprattlande köttätaren och åt den levande.

 

Jag vaknade upp av spridda skrik och övergav motvilligt tankarna på den otroliga storyn. Båten saktade in, vände om och styrde uppströms. Någon hade tappat en plasttallrik i floden. Då de övriga vägrade hoppa i, kände jag mig tvungen att hämta upp den.

  -Dyk inte för djupt, trädkronor kan lura strax under ytan ekade välmenande varningar. Tydligen ok att simma i Amazonfloden nu också. Efter uträttat uppdrag vältrade jag mig över relingen med varken pirayor eller alligatorer dinglande i tårna.

 

Någon timmes färd senare gjordes strandhugg vid ett näringsställe. Där erbjöds försäljning av souvenirer. Jag köpte utan större entusiasm en stenyxa. Tjatade därefter envist om att få se den stora ormen. Fernando började med att visa en kista full med små reptiler. Jag tryckte ner överkroppen, strax krälade små ormar gulligt längs armar och ansikte.

  -Jättebamsingen då, sa jag med darr på rösten. Hjärtat började slå snabbare, i maggropen kändes att strax konfronteras jag med mitt livs största orm.

  -Ha tålamod! Sa Fernando och pekade mot en bur, nedsänkt i vattnet.

  -Nils, fortsatte han, I´ll be back.

Mycket riktigt, vår guide kom kånkade på en jättelik anakonda. Den verkade allt annat än vänlig, vilket knappast lugnade mig.

  -Ingen fara, Mr Nils. Bara en unge. Tänk på att ta över mitt grepp strax nedanför huvudet och vad du än gör, släpp för guds skull inte!

Jag försökte smila med den gigantiska boaormen bångstyrigt ringlande över hela mig, roligt i början, men mjölksyran pumpade strax till. Det blev allt svårare att tygla rackarn. Efter att ha blivit plåtad, stelt leende med varelsen runt midja, bröst och armar samtidigt lämnade jag lättat över till Fernando.

Ett avgrundsskrik ekade oväntat över nejden.

  -Ta bort... Fort! Aj! Aj!!!

Först fattade ingen vad som hänt, sen såg vi anakondans huvud hängande runt vår guides handled. Under tumultet som uppstod då jag räckte över ormen såg den sitt övertag för en bråkdels sekund. Nu när han väl bitit sig fast tänkte den inte släppa taget i första stund. Jag hade aldrig ställts inför en liknande situation tidigare och förmodligen inte de andra heller. Lyckligtvis reagerade alla rationellt. Instinktivt klämde jag in fingrarna under överkäken, Mark och Steve fick tag i underkäken. Ursula tröstade. Med gemensam styrka bändes, eller rättare sagt bröts käken upp. Vår första hjälp skedde effektivt och snabbt, påskyndat av Fernandos hjärtskärande skrik. Hans hand blev fri efter våldsamt kämpande. Jag tror aldrig jag haft så mycket adrenalin i kroppen någonsin.

  -Vilken tur att inte pulsådern slets av, sa Ursula lättad och inspekterade en alltmer svullnande handled. Rakbladsvassa tänder sitter kvar djupt i köttet, annars är du ok.

Nästan inget blod. Konstigt. Kan chocken ha stoppat blodflödet!

  -Såret blir säkert inflammerat. Försök uppsöka doktor, sa vi omtänksamt och lyckades peta bort gaddarna.

  -Läkare! Vem har råd med det? Förresten, skadan läker väl själv, sa Fernando och ansträngde sig att uppträda lugnt. Det visade sig vara rätt, redan efter några timmar började svullnaden lägga sig.

 

Ormen, hur gick det för den? När vi skamsna lämnade tillbaka den justerade anakondan log ägarna överseende och förklarade: En orm av denna storlek dör inte av trasad käke, inte ens av flera dolkstötar i buken. Ormar har inbyggda, väl utvecklade, självläkningssystem. Förutsatt att huvud och ryggmärg är intakt, klarar dessa imponerande varelser nästan hur mycket stryk som helst.

  -Vi får bjussa på flytande föda tills en ny käke växt ut, skrattade männen stolt och klappade lugnande Fernando och mig på axeln.

 

Trots allt var Fernando i fin form när vi på kvällen vandrade tillbaka till resebyrån i Manaus turistkvarter. Jag vågade inte ens tänka på vad som kunde ha hänt om jag varit offret. Som gäst saknar man lokalbornas starka immunförsvar och en anakondas käftar är inte precis sterila.

 

Tidigt påföljande morgon kom den evigt hjälpsamme Fernando till hotellet, tillsammans ordnade vi mitt visum inför Venezuela och flygbiljett till Boa Vista i delstaten Roraima. Några timmar senare, ett halvtomt plan och jag grunnade lyckligt på hur folk hittills varit idel vänliga i Brasilien. Jag är nog rätt lyckligt lottad, var sista tankarna innan sömnen tog överhand.

 

4 Dec.-96

Nils Sjöström

NÄRKONTAKT MED FYRBENTA JÄTTAR

Häromdan läste jag i en blaska om en elefant som började springa okontrollerat rytande likt ett lejon mitt under en cirkusuppvisning. Elefanten sas vara svartsjuk. Elefanter med många andra stora däggdjur har egen vilja, vilket knappast borde vara nån nyhet numera, ändå förvånas vissa när de revolterar.

Djurvänner vill stoppa cirkusar men skötare säger att tillbud med levande djur är nästan obefintliga. En talesman för den här cirkusen fnös i telefon att olyckor är ytterst sällsynta och bröt det pågående samtalet. Det gick inte att ringa upp påstår nyhetskällan.

 

Faktum är att emellanåt sker allvarliga händelser med tämjda elefanter, dessvärre också dödsolyckor, t ex på Skansen i Stockholm nyligen. En elefantmamma på väg in i buren vände sig om för att titta till sin unge och krossade samtidigt en skötare.

Bistra verkligheten är, så länge folk försöker tämja elefanter för glättig uppvisning i rampljus får vi räkna med att olyckor händer. Borde inte dessa magnifika bjässar få ett bättre öde än att tvingas domineras av Homo sapiens, den s k vise mannen. Vi är ju den djurarten som är klokast, tycker vi själva åtminstone. Även elefanter är intelligenta varelser, på sitt sätt. Forskare skrapar bara på ytan av ett isberg när de yrar om att människan börjar förstå elefanternas komplexa beteende.

 

Indiska bönder sägs ha överrumplas av elefanter som gått samman i stora flockar och med gemensam styrka anfallit små byar, trampat sönder hyddor och förstört grödor. Ett slags uppror över alltför små revirområden. Dessa jättelika fyrfotade djur gör vad som helst för att nå bättre betesmarker, även korsa bönders åkrar där risken att bli skjutna är uppenbar.

I jakten på föda har vissa elefanter utvecklats till duktiga klättrare. Med grova ”dubbar” på trampdynorna och starka benmuskler avklaras vanligtvis brant klättring, men en hona i Marängbergen, Östafrika tog vatten över huvudet, halkade från en klipphylla och föll handlöst över hundra meter mot en säker död.

 

En hängiven djurforskare levde en längre tid nära elefanter i Afrika. Många ansåg samvaron onödig och riskfylld, andra att hans studier gynnade forskningen. När mannen sedan åkte bort och kom igen efter några år var han ihågkommen av elefanterna vilka hälsade genom att räcka fram snabeln.

 

Om inte föregående exempel är bevis på hög intelligens är en del av giganternas beteende belägg för rikt känsloliv, exempelvis när elefanterna känner döden nalkas brukar de dra sig undan till stora elefantgravar. Deras yngre släktingar besöker emellanåt dessa massgravar, bökar och river bland betar och benrester. Kanske sörjer de, precis som oss.

Deras humor är uppfriskande, att suga upp vatten genom snabeln och ge närgångna beundrare en rejäl dusch kan locka till skratt.

 

Elefanter är också nyckfulla, känner de sig hotade gör man klokt i att dra sig undan. Bara i Indien dör varje år över 250 människor till följd av konfrontation med de majestätiska fyrbenta varelserna. Främst fattiga bönder som försöker skrämma iväg dem från åkrarna.

En gammal vän till mig, Krister, blev attackerad under en safariutflykt i Amboseli National Park, Kenya. Han och två killar hade klivit av jeepen för att fotografera en elefanthjord. Utan förvarning satte en hona plötsligt av i högsta galopp, rakt mot dem. De andra gömde sig bakom ett träd, men Krister hann inte undan och blev slungad upp i luften flera gånger. Därefter grävde den ursinnige elefanten en grop och begravde, vad hon trodde, en död varelse. Kompisens räddning var troligen att han förlorade medvetandet.

När jag några år efteråt kom ned till Amboseli pratade man fortfarande om den udda olyckan. Jag, som var tillräckligt skärrad av att tälta mitt ute på savannen med alla vilda djur tätt inpå, blev knappast lugnad av en berättelse som denna. Men livrädd, totalt paralyserad av skräck, blev jag först när en elefant en natt klampade in i lägret och klev över mitt tält. Guiderna försökte jaga bort giganten med slag mot kastruller och byttor, men den hungrige elefanten hade upptäckt ett träd med omotståndligt smaskiga bär. Lyckligtvis agerade bärplockaren varligt och stötte bara till tälttaket emellanåt. För mig, som kurade där inne och hörde grymtanden och kände någonting hårt och stort mot tältduken, var situationen mindre kul. Jag fick för mig att ett lejon härjade utanför och bara väntade på att äta upp mig. Nästa morgon pryddes lägret med stora pellets av elefantspillning.

 

Att en elefant inte bör provoceras, fick en bilist bryskt erfara för några decennier sedan. I en Indisk storstad klev plötsligt en stor hanne ut i körbanan och vägrade gå undan. Föraren av en tjusig sportbil började tuta, blinka med ljuset, svära och fäkta med armarna. Skönt att avreagera sig på dumma djur tyckte kanske snubben, idag anser han nog annorlunda. Elefanten blev inte handlingsförlamad utan satte omedelbart igång att sparka på bilen. Mannen ifråga lyckades klara livhanken genom att kasta sig ut och springande lämna platsen. Snart gick det enorma däggdjuret lös ordentligt på kärran; kraschade rutor och slet loss dörrar, satte sig tungt på fordonet samt passade slutligen på att uträtta naturbehoven (bilmodellen var cabriolet).

Lika bra att göra jobbet grundligt när man ändå är på förstörelsehumör tycktes ”marodören” tänka, innan denne till synes nöjt lämnade vägen och resterna av vrålåket.

 

Allvarligt talat, visst vill många ha kvar elefanterna, trots allt ställer de inte bara till med oreda. De kan nyttjas rätt om vi är smarta.

I Indien har elefanten används i århundraden som arbetsdjur. Dess större afrikanska släktingar, som länge ansetts för aggressiva att tämjas, har nyligen använts i Zimbabwe till att plöja åkrar. Receptet för samarbetsvillighet var inte helt överraskande ”kärlek och belöning metoden”.

 

Jag var en gång på fotbollsmatch i Thailand. Spelarna bestod av elefanter med ”jockeyers” dribblandes likt bästa elitlag. Målvakten, en människa, sprang harigt iväg när det vankades mål. Starka elefantben kickade en jättelik läderboll, som dundrade fram likt en kanonkula. En hänryckt publik vrålade extatiskt likt inför en OS match och elefanterna ”got carried away”. Efteråt fick vi klappa kämparna och känna på betarna. Trots att huden vid första anblick verkar grov, nästan pansaraktig kändes den len som undersidan på en handled. Hjärtats snabba tickade gav en tydlig puls och svetten lackade. Dess klara tjuvpojksglimtar och iver smittade och de nosade glatt med snabeln. Alla på matchen älskade elefanterna och här ville folk ha de majestätiska djuren kvar.

 

Men älsklingarnas framtid är oviss och kampen om överlevnad svår. Tjuvskytte pågår för fullt. I många av Afrikas länder fortsätter handeln med elfenben trots myndigheternas nekande. När en ledarhane skjuts har ungarna med mamma ingen att se upp till, flocken blir förvirrad. Tragiska fakta säger att det redan lilla beståndet har decimerats drastiskt. Likt snaran runt halsen stryps elefanternas livsrum, betesmarkerna blir obönhörligen allt mindre. Pessimister fruktar att djuren utrotas en bit in på 2000-talet, en mer realistisk gissning är att ländernas regeringar tar sig i kragen och ger elefanterna deras efterlängtade fristad. Det sägs att elefanter aldrig glömmer, låt oss därför inte glömma dem.

 

27 Sep.-96

Nils Sjöström

KVINNAN I NHA TRANG

Eftermiddagshettan klingar sakta av, jag befinner mig någon mil norr om vietnamesiska kuststaden Nha Trang. Landets vägförbindelser är inte att leka med. Täckta av förrädiska potthål är de knappt värdiga ordet väg. Vespans underrede skrapar ständigt i. När jag, i starkt motlut, lyckas köra om en överlastad grusbil dyker en äldre herre på cykel upp. Mannen uppträder konstigt, ömsom cyklar ömsom springer bredvid, uppgivet gråtande. Förbryllad lägger jag i en lägre växel och masar uppför backen.

På krönet skymtar en folkmassa. En cykel ligger mitt i körbanan. Folk trängs, barn stirrar ogenerat och nyfiket. Vuxna försöker visa respekt. Bönder längs åkrarna stannar upp. Endast oxarna och kossorna på ängarna idisslar som om ingenting hänt.

 

Gamlingen med jonnen anländer och tränger sig fram, langar iväg cykelskrället och börjar skrika hysteriskt och fäkta med armarna likt en ouppfostrad illbatting.

Jag fattar ingenting. Vad sysslar snubben med egentligen? Enfaldigt plåtar jag precis när en proppfull lokalbuss passerar. Onådiga blickar förföljer ännu. Hur skulle jag kunna veta vad som hänt!

Hondan knattrar ettrigt. Vad som liknar en docka tittar fram under en bastmatta, illgul med spretande ben. Vietnamesiska mannekänger?! Jag skönjer ett kvinnoansikte med blodigt hår. När min hjärna motvilligt accepterar att kroppen av en nyligen ihjälkörd människa ligger på vägen skriker jag till, oförmögen att kontrollera känslorna. Hon är ordentligt sargad. Påkörd av en lastbil? Cykeln är i varje fall kraftigt demolerad. Till vänster om liket sjunker en pöl halvt levrat blod sakta in i lösgruset. Händelsen utstrålar ett surrealistiskt skimmer av frid och alla verkar starkt berörda av vad som nyss utspelats.

”Hit and run” verkar logiskt eftersom Vietnam med många Sydostasiatiska länder har dödsstraff. Vad hände egentligen? Såg cyklisten sig inte för? Missade bilisten en sekund i uppmärksamhet, kanske uttröttat av alltför långt arbetspass? Rattonykterhet? Kanske rent av en hon som körde fordonet.

Medtrafikanternas frågor hopas när de chockade försöker passera mer eller mindre diskret. Efter liknande händelser vaknar man förhoppningsvis till, förstår livets glädje. Denna gång drabbades inte vår anhörig. Handen på hjärtat, tar inte många människor tillvaron för givet och reflekterar sällan tills något händer en själv.

Olyckans orsak hjälper föga åldringen, fast i chocktillstånd. Döden hann ikapp. För honom ersattes livsvännen av allestädes närvarande sorg.

Kvinna i Nha Trang, du råkade vara på fel ställe vid fel tidpunkt. Fattiga stackare, brutalt bortryckt från vår världs ljuva liv.

 

Min gamla engelsklärare, som extraknäckat på krematorium, tyckte att en religiös stämning vilar över en avliden människa. Jag, annars envis ateist, håller numera med. Den förolyckade vietnamesiskan utstrålar verkligen gudomligt lugn.

Polis anländer tillslut, samlingen nyfikna växer. Jag gasar skärrat iväg. Det här glömmer jag aldrig.

 

I förtitvå år har jag själv klamrat fast vid livet. Uppenbarligen med turen på min sida. Flera av mina bästa vänner har dessvärre förolyckats, mer eller mindre dramatiskt. En var klättrare och föll en tidig och svinkall morgon av K-2, världens näst högsta berg och inom kretsarna ansett som mest svårbestiget. En annan kär kompis krockade en stormig vinter med en lastbil i Norge. Livet är knappast statiskt.

 

Död, lika självklar som födsel, ändå blir folk så in i norden skakis varje gång förgängelsens obarmhärtiga skällor ljuder. Kanske räds vi liemannen för inom hans domäner är alla lika, oavsett om man är nyss avlidna Prinsessan Diana som fått en halv värld att sörja eller bara en obetydlig gumma i Nha Trang.

 

9 Sep.-97

Nils Sjöström

IN MEMORIAl: DANIEL BIDNER

 

Jag mötte Daniel Bidner våren 1978, han var då tretton år och jag tjugoett. Daniel och jag lockades av spänningen med bergsklättring. Unge Bidner hade snott tidningen ”Bergsport” på Friluftsmagasinet i Stockholm och via den vägen listat ut var klättrarna höll hus. Vid Häggstaklippan utanför Masmo, söder om stan. Nybörjarkurs pågick, när jag kom dit första gången. Med en blandning av rädsla och fascination tittade jag på och iakttog samtidigt en liten grabb som förmodligen kände sig utanför, precis som jag själv.

 

Kort men kraftig, över det normala, var pojken som nyfiket och lite blygt kikade på när avancerade klättrare attackerade fasansfulla klippbranter. Han vill nog ha sällskap. Så ung, måste verkligen ha känt sig ynklig.

  -Tjena, Daniel heter jag, ett brett leende mötte mig.

Ena framtanden var skev och lite gråaktig, killen kanske fallit som barn, var spontana reflektionen. Ögonen var klara och varma. Krabaten utstrålade redig ärlighet jag inte stött på tidigare.

  -Nisse var namnet, jag är också ny i gebitet. Det där ser inte lätt ut.

  -Verkligen inte. Rösten bröt, men ynglingen verkade ovanligt mogen och skärpt.

Konstigt, slät hud. Tonårsfinnar kommer väl senare, tänkte jag. En behaglig tystnad uppstod.

  -Vad ska vi hitta på? sa jag slutligen.

  -En hangeltravers finns där borta, sa Daniel och flinade, den kanske vi kan köra på så länge. Först nu uppmärksammade jag, att leendet var skevt, som om han ursäktade sig. Detta karakteristiska smil skulle sedermera bli känt inom hela den svenska klättervärlden.

 

Det dröjde inte länge innan Daniel och jag fastnade för sporten, vi fick inte bara bra kontakt meddetsamma, vi blev också begeistrade av klättringens dramatik och kom att bli vad i klätterkretsar kallas ett replag. Daniel fick självfallet andra klätterkompisar, fattas bara annat. En mer jämnårig förmåga, som florerat i primärskedet av eldsjälens imponerande och alldeles för korta klätterkarriär, var amerikanskfödde Vilhelm Casteel.

 

Nisse, Ville och Danne, som vi kallades på den tiden, drog ofta ut till Runsa, ett lugnt och vackert naturskyddsområde strax norr om Upplands Väsby. Kustklippan, som stupar rätt ner i Mälaren, är lite speciell, dess vassa släta granit är ljus och mossfri. Att någonsin kunna klättra uppför Runsas lodräta sidor kändes först som en utopi. Men ingen lät sig kuvas. Ett digert rensningsarbete startades, en firade ner längs väggen och inspekterade, en annan undersökte terrängen i hopp att finna andra crags. Alla var vi lyriska och tänkte på dan då våra projekt gick att fullborda. Efter rejält övande på andra klippor, växte rutinen. Förmågan att göra hårdare turer tilltog och med ökad förmåga kom ökat självförtroende. Peppade åkte vi tillbaka till vårt kära berg och betade av tur efter tur. Det här var en härlig tid, en nyskapandets tid, alla njöt av privilegiet att i snabb takt utvecklas och konstant överträffa sig själva. Jag tror det var i jakten på allt tuffare klippturer, som Daniels ödmjuka jag och osjälviskhet formades. Att ständigt utmana naturen gav honom också sann livsglädje.

 

Då jag besökte USA kom vi ifrån varandra och förkovrades på skilda håll. Själv klarade jag aldrig klättringen i högsta svårighetsgraderna. Vad gjorde det! Bara att delta var kul, jag gillade stämningen, festerna och innebörden med att klättra i främmande länder. Givetvis kände ivrige Daniel detsamma, men han var mer målinriktad. Till en början tyckte jag om att han utvecklades efter egen vilja och fick vänner som ”pushade” honom till högre höjder. Turer som Eigers nordvägg vintertid, den långa Cassin Ridge på Mt. Mckinley och sylvassa Cerro Torro i Patagonien är några axplock av vad med tiden blev en lång meritlista.

 

Men när Daniel gjorde försök på Mt. Everest och Himalaya tyckte jag sporten drevs för långt, obehagligt medveten om hur klättring bland världens allra högsta toppar blir som ett gift. Att obevekligt göra svårare och farligare saker kan sluta illa. England hade redan förlorat många av sina finaste toppklättrare under etablering av nyturer runt om i världen. Jag var rädd att även Daniel skulle gå samma brutala öde till mötes. Av finkänslighet sa jag inget till honom, nånting jag idag ångrar. Å andra sidan, hade mannen brytt sig?

 

Ungefär så här har tankarna malt i huvudet sedan sommaren Daniel tragiskt dödsstörtade under den krävande nedstigningen av K-2, världens näst högsta berg. När jag några år senare mötte Rafael, hans klätterpartner från den ödesdigra natten på toppen, snackades inget om Daniel och olyckan. Ämnet undveks som katten kring het gröt. Just då upplevde jag situationen som om ingen av oss orkade eller kunde hantera sorgen rätt.

 

Förlusten av polaren blev en vändpunkt för mig. Klättringen har lagts på hyllan och jag försöker numera vara rädd om mitt eget liv. Jag kan uppskatta enkla saker i tillvaron, t ex fint väder och en skön skogspromenad.

 

I en tröstlös jakt efter meningen med Daniels för tidiga död lyckades jag bara komma upp med ett torftigt, aningen morbid scenario. Då Daniels kropp blev kvar på hög höjd, bland snö och is, blir han automatiskt perfekt ”balsamerad.” Eftersom fynd av mammutar och stenåldersmänniskor gjorts i Himalayas glaciärer hittar säkerligen framtidens individer eminente Daniel i blåisen.

 

Mer än tre år har gått sedan olyckan. Saknaden av min käre vän har blivit större då chocken äntligen lagt sig. Såren rivs ofta upp, som nu när jag försöker skriva denna berättelse. Bättre blir det inte av att flertalet forna klätterkompisar hyser förakt eller inte låtsas kännas vid när jag stöter ihop med dem på stan. Jag antar att de kallar mig svikare och tycker det var fegt att sluta klättra.

 

Just idag, när jag står och kikar ut genom mitt sovrumsfönster, hör smattret av regnet och ser gula höstlöv dala ner från den gamla lönnen vid parkeringen, känns det för jävligt helt enkelt. Jag önskar att Daniel kunde få komma tillbaka, bara för en liten stund. Då skulle vi göra en sista repa tillsammans.

 

 10 Okt.-96

Nils Sjöström[1]

ÄVENTYR PÅ BORNEO

Plötsligt kommer en långhårig luden varelse springande rakt emot mig. Att försöka hinna undan är lönlöst, min egen kropp verkar röras i slow motion jämfört med ”skogsmannens.” Rappt rycker han åt sig min äppeljuice och försvinner gäckande mot närmsta buske. Triumferande använder han sedan sugröret och suger i sig den smakliga vätskan på nolltid. Skådespelet avslutas med en nöjd rapning och ett illmarigt leende från förövarens sida.

Jag är äntligen framme vid skogsmänniskornas rike. Uppvisningen kanske är en markering att besöket blir på deras villkor, inte tvärtom. Mäkta imponerade individens fysiska överlägsenhet. Blotta tanken på kommande dagars innehåll gav rysningar av välbehag.

 

Västra delen av jättearkipelagen Indonesien dvs Sumatra, Java, Kalimantan och Bali ligger på ett gigantiskt rev, ”The Greater Sunda Islands.” En gång i tiden var öarna förenade med asiatiska fastlandet. Kolossala rörelser i jordskorpan medförde sedermera att stora landområden sänktes och unika landdjur blev kvar, däribland orangutang, som hitintills överlevt men är hårt jagad.

 

Kranier och levande orangutanger såldes förr på marknader. Orangutang som sällskapsdjur var populärt innan Malaysia och Indonesien förbjöd ägande och försäljning. Stränga straff avskräckte föga, svarthandel florerade. Efterfrågan på orangutanghänder som askfat och uppstoppade huvuden ökade. Grym aphandel genomsyrar Borneo och Sumatra. Lyckligtvis engagerar sig västerlänningar alltmer i orangutangernas öde och försöker vända trenden.

Skogsmänniska, orang-utan på indonesiska/malajiska, jagas skoningslöst; tjuvjägare skjuter diande mammor högt uppe bland trädkronorna. Överlevande ungar säljs på marknader, kanske slutar som husdjur eller försöksdjur. Sjukdomar, undernäring, ja till och med uttråkning tar livet av majoriteten före mogen ålder. Några få lyckliga hittas och sänds till rehabiliteringscenter för stora apdjur, t ex Camp Leakey på Borneos sydkust. Ofta uppstår hjärtslitande trauman när orangutangpolisen hälsar på vilket inte är så konstigt. Kramgoa orangutangungar tyr sig till människor och är till sättet förvånansvärt lika bebisar.

 

Efter en tids resande i Indonesien besökte jag Kalimantan i hopp om att möta de röda långhåriga människoaporna, orangutang. Numera existerar de endast på Sumatra och Borneo.

Jag bussade längs hopplöst dåliga vägar och anlände uttröttad till Kumai, sista civiliserade utposten innan Tanjung Puting, Sydborneos största nationalpark.

Min guide, Alfian visade en indonesisk husbåt i trä, sk klotok. Namnet är ljudhärmande och härrör från motorernas monotona dunkande. 75 000 rupier per dag, en spottstyver, inkluderade helpension och guidning.

Äntligen! Vår klotok stånkade uppför Sungaiflodens spegelblanka vatten, Tanjung Putings nationalpark på över 300 000 hektar tycktes välkomna mig med vidöppna armar. Kanadensiskan Biruté Galdikas grundade denna park 1970. Fristaden behövs då orangutangers framtid är väldigt osäker.

 

Efter en timmes båtfärd ankrade vi Tanjung Harapan, en av tre rehabiliterings centra inne i nationalparksområdet. Övernattningsförbud gällde på torra land, skräp var bannlyst och förutom djungels melodi rådde här en behaglig tystnad. Båten hade knappt lagt an förrän två små orangutanger rusade fram ur buskarna. Deras argusögon blickade forskande på mig. Avvaktande närmade jag mig ungdjuren. När jag sträckte fram handen blev min vänliga gest omedelbart besvarad, de var lika nyfikna som jag. Mötet med Sydostasiens mystiska människoapa har nu gått i uppfyllelse. Full av lycka knallade jag mot parkkontoret och registrerade mig.

 

Ankomsten timades med eftermiddagsutfodringen. Med en orangutang i var hand följde jag skötarna längs en smal stig. En av ungarna tyckte att mina fotoväskor passade som stol. Orangutangungen hoppade upp i min famn och satt sig tillrätta mysigt tryckt mot min axel. Den som inte höll med fick sig ett bett. Efter en liten stund hördes ljudet av brutna kvistar på håll. Våra lockrop besvarades och smidigt svingande längs styva grenar avancerade en halvvuxen orangutang fram till oss. Vi kom till en glänta där en orangutangmamma med unge trofast väntade. Ingen slogs om maten som ställdes fram utan alla avvaktade, smög sen fram och tog försiktigt, likt väluppfostrade medelklassungar, för sig. Orangutangerna hade ögonkontakt med oss under hela måltiden.

Alfian lånade min ena kamera, sen plåtades för glatta livet. Ett lamt skrik bröt magin. En av hanarna hade norpat kameran. Med kameraremmen virad runt handleden kämpade min guide emot, lyckligtvis tröttnade busen och släppte greppet. Senare hörde jag att en kvinnlig skötare blivit ordentligt luggad i håret.

 

Orangutangerna här omkring erbjuds enformigt bananer och mjölk. Förhoppningsvis ska djuren tröttna, dra till skogs och backa upp med frukt, skott, blad, bark, lianer och nötter. I vilt tillstånd äter de också insekter, mineralrik jord och plundrar ibland fågelbon. Orangutangerna i Tanjung Puting är halvt vilda, tillbringar ibland veckor djupt in i regnskogen men kommer alltid tillbaka. Naturlig instinkt har kompletterats med mänskliga färdigheter. Enligt Alfian kommer orangutanger fram till kvinnor som tvättar vid floden och hjälper frivilligt till.

Orangutanger har ett otroligt lokalsinne, kan vandra miltals och hitta läckra frukter. Deras intelligens är ungefär som ett 5-årigt barn men orangutanger har istället begåvats med mångdubbelt starkare fysik än människor. Indoneserna pratar om styrka och snabbhet liknande seriefiguren ”fantomen,” att apdjuren kan knäcka fingrar som vore de tändstickor.

Många forskare påstår, med god grund, att orangutanger lider, njuter, tänker och ser världen nästan som vi, åtminstone via en primitiv form av medvetande. De förstår till exempel sin egen spegelbild och gillar att titta på video.

 

Gamla infödingsfabler gjorde länge orangutangerna felaktigt kända för att röva bort småflickor. Hanarnas långa starka rop spädde på trovärdigheten i legenderna, tjuten var orangutanghanarnas sätt att uttrycka besvikelse över deras förlorade människotjej. De ansågs farliga för människor. Närmare sanningen är att orangutang i vilt tillstånd är en skygg och fredlig varelse. Bortsett från parningsperioder och tillfälliga parbildningar föredrar de att leta föda ensamma och har egna näringsrevir. Genom att iakttaga vart andra djur som äter samma slags kost beger sig sparas kraft. Om orangutanger till äventyrs slåss är det med varandra. Ibland hänger hannarna sig åt aggressiva uppvisningar och om ingen viker undan ryker de ihop. Ärr av bett och brutna fingerleder kan bli minnena efter sådana uppgörelser. Men i grund och botten är skulden till konfrontationerna vår envetna skogsavverkning med överbefolkning inom populationerna och mentala störningar som följd.

 

Färden fortsatte upp till Pondok Tanggui, under resan kom en skock gibboner fram och gjorde galanta hopp bland trädkronorna. På första parkett beskådades uppvisningen till dalande sol och vackra hoanden.

Pondok Tangguis brygga verkade oändlig in i nattmörkret. Träsklandskapet som kantade floden, nu bred och svullen, förde tankarna till krokodilmark. Alfian garanterade att så inte var fallet. Ett snabbdopp innan middagen piggade upp.

Pondok Tanggui var betydligt större och där levde tjänstefolket. Orangutanger traskade obekymrat omkring bland små stigar och tittade ivrigt på oss. Ett gäng hade fräckt invaderat köket, rörde i grytor och lyfte nyfiket på locken, utan att bränna sig. Även utfodringsplatsen bjöd på upptäckarglädje för orangutangerna, fotografernas utrustning roade. Undertecknad fick en smäll med en käpp just som jag skulle ta en bild. Hur många av er har blivit piskade av en orangutang!

Intresset för kel och närbilder förbyttes mot respekt när en av unghannarna attackerade en kvinnlig besökare och rev ett sår i hennes rygg. Aggressiviteten beror främst på frustrerad brunst. Flertalet hannar hittar inte parningsvilliga honor. Frustrationen tas då ut på människokvinnor. Aggressivt beteende orsakas också av dålig behandling under tiden i fångenskap. Skogsarbetare misstänks ha fångat och torterat orangutanger.

 

Färden fortsatte till Camp Leakey vid Sungaiflodens början. Grundad av professor Galdikas och äldst av dem inom Tanjung Puting. Kanske är det därför inte så konstigt att största och allra äldsta orangutangerna cirkulerar runt Camp Leakeys spartanska hyddor. Trötta och nästan apatiska sitter de och imponerar med sin fysiska väldighet. Dessa giganter är enstöringar och tränger veckovis djupt in i den ångande regnskogen men kommer troget tillbaka till sina mentorer. Tyvärr verkar regeln en gång tam och människoorienterad, alltid tam gälla. Återinförandet av före detta fångna orangutanger till vilt leverne får nog betecknas som ett misslyckat projekt i Tanjung Puting men djuren tycks ha en hygglig tillvaro ändå. Orangutangungar, som annars skulle få upp till tio år utan lekkamrat eftersom mamman oftast ammar och rör sig ensam efter parning, får nu sällskap av husdjur och besökare. Livslängden är upp till ett halvt sekel.

Påpassliga fotografer plåtade en katts försök att skrämma en över hundra kilo tung orangutanghanne.

Vid Camp Leakeys utsiktstorn var en orangutangfamilj närvarande. Mamman klättrade upp. Pappan snodde en kanot, trots att orangutanger inte är simkunniga och använde sina stora labbar som paddel. Alldeles för många kameramotorer rasslade. Fadern blygdes inte, ”labbade in” och hämtade mamman med unge. Trion gled sen långsamt iväg längs floden. På andra sidan förtöjdes kanoten ordentligt och apdjuren klättrade upp i ett närliggande träd. De såg ut att njuta av händelsen.

 

I nuläget är Tanjung Puting en av endast fyra nationalparker i världen som sköter rehabilitering av orangutanger. Två finns på malaysiskt territorium; Sepilok Orang-Utan Rehabilition Centre och Semenggok Wildlife Rehabilitation Centre. Dessa är mer professionella och i första hand inte avsedda för turister. Sepilok grundades 1964. Fastän minst till ytan är den väldigt framgångsrik och har återfört flertalet orangutanger till deras ursprungsmiljö med lyckat resultat.

Fjärde parken, Bukit Lawang ligger på Sumatra, där tenderar orangutangerna, precis som i Tanjung Puting, att komma tillbaka efter frigivning. På helgerna, när mycket folk är i rörelse, klättrar de ibland ner till floden vid byns utkant och kikar nyfiket på hoparna av turister. Bukit Lawang har blivit orangutangernas ”Big Apple.”

 

Att stora apor fortfarande finns kvar beror kanske på de tre sk änglarna Jane Goodall, Biruté Galdikas och Diane Fossey, som på -6o talet startade de hittills mest seriösa räddningsförsöken av intelligenta människoapor. Fossey mördades av tjuvjägare i Rwanda men det två återstående fortsätter outtröttligt kampen.

Vissa forskare anser det befängt att lägga energi på återplantering av apdjur. Istället borde man försöka få populationer på platser där de numera är utrotade. Ett argument att beakta efter Borneos och Sumatras senaste jättebränder.

Till primaterna, dvs apdjuren hör också vår egen art, Homo sapiens, den vise människan. Döpt av Carl von Linné för några hundra år sedan. Vis? Kan inte relationerna skötas bättre, speciellt när våra allra närmaste artfränder är schimpans, gorilla och orangutang. Drivs de mot utrotningens brant blir vi inte bara mer ensamma, utan löper också större risk att närmarelägga tidpunkten för vårt eget öde.

 

2 Jan.-98

Nils Sjöström

BRANDEN

  -Vakna, Vakna! Det brinner! Nils du måste upp.

  -Vad händer? yrar jag, likt offret i en mardröm. Kör min bror ett practical joke? När rök tränger in genom brevinkastet och allvaret i rösten utanför ytterdörren sjunker in i min yrvakna hjärna blir det fart på mig. Jag får på mig morgonrocken, rusar och öppna. Fet rök väller genast in, trots påslaget lyse är farstun mörk, ett dovt alltmer tilltagande knastrande hörs från vinden. Jag börjar skaka av skräck.

  -Brandkåren är på väg, försök klä på dig, säger Harald, hyresvärden som tack och lov bor vägg i vägg. Han har lätt nattsömn, något som förmodligen räddade livet på alla i trähuset jag bor i. Han lägger tröstande sin stora skrovliga näve på min axel. Jag kilar ner och möter dem, fortsätter Harald. Hör hur det sprakar? Brinner som fan där uppe!

När jag blir ensam får jag för mig att montera loss stereon och försöka få den ur huset. Sorry! Alldeles för tung. Nu hörs brandmän springa uppe på vinden. Nej detta får bara inte vara sant, brinner verkligen mitt kära hem upp, brinner jag inne om jag stannar kvar? E jag inblandad in nån slags reality såpa eller e de dolda kameran eller nåt annat lurt på gång.

  -Är alla hyresgäster ute? Hörs en mörk stämma ryta i trappen.

Hårda bankningar tvingar mig att öppna.

  -Är du kvar än! Kvickt klä på dig och kom omedelbart ut, vrålar den ordentligt upprivna brandmannen.

Nu närmast hysterisk ställer jag ner stereon och börjar yla likt en övergiven hund. Med jeans och tröja omständligt pådragna över morgonrocken och barfota i trätofflor snubblar jag sen ut i vinterkylan. Ironiskt nog är det inte kallt att på parkett se sitt hem brinna ner. De sägs att tusen tankar far igenom de inför fara utsatta stackare. Själv minns jag inget mer än att jag ilsket vrålar på brandmännen som inte lät mig ta med mina käraste ägodelar. Vilka jävla svin! För mitt inre fördärvas nu min värld; ovärderliga diabilder från långresan i USA, dagböcker, diverse klätterutrustning, tält och min varma dunjacka med Gore-Tex. Alla böcker, skivor och kassettband jag snott från en bokaffär i Nordstan. Jag och ett gäng norrlänningar hade lyckats få jobb inför bokrean. Vi var alla nyinflyttade i Göteborg. Redo att norpa och lura vår stackars chef. Nu kommer straffet för att jag inte kan uppföra mig som folk. Tough Luck Man!

Medan tankarna försöker föreställa ett framtida liv utan hem händer någonting nog ingen vågat hoppas på. Elden släcks. Helt plötsligt finns bara ingen eld mer. Slut på det roliga. Jag börjar strax frysa, barfota i minusgrader. Trots att brandmännen flaggat faran över står jag ensam kvar tills fötterna domnat och jag huttrar och skakar tänder. Folk ropar åt mig att gå in, jag varken hör eller förstår, bara står där bland snödrivorna som en övergiven snögubbe, muttrande nåt slags mantra.

  -Men Herre Gud! Vad är det med dig pojk. Här kan du väl inte stå hela natten, säger en grovvuxen brandman och bokstavligen bär in mig i trappen.

  -Är det du som är Sjöström? Han lyckas få in mig i min lya, jag fäktar och fräser likt en katt inför infångandet i kattbur.

I köket sipprar fortfarande vatten längs väggarna och parketten i vardagsrummet är redan fuktskadad. Men stereon står kvar på soffbordet där jag lämnat den, fortfarande intakt och bokhyllan, alla böcker och min skivsamling har klarat sig. Ja faktiskt, inget av personliga egendomen har blivit skadad och strömmen blev aldrig bruten. Jag slår på gasplattan, även spisen är ok. I ett försök att varva ner brygger jag en kopp te och sätter mig i köket.

Hur ofta lyckas brandmännen släcka en husbrand i tid? Vilken ofattbar tur va! Som vanligt höll jag på säga. Jag hade börjat med bergsklättring sen några år tillbaka och varit inblandad i ständiga tillbud, där jag klarade livhanken med en hårsmån. Nästan så att man blivit van med att alltid ha en skyddsängel ständigt redo att hindra mig från att konfronteras med liemannen. Nyss hemkommen från min första resa till USA hade jag fått överta denna mysiga lägenhet efter brorsan. Två rum och kök, dusch i källan. Ett vackert trähus, vi var bara ett fåtal hyresgäster. Jag kan tänka mig att en besatt pyroman vill fördärva en sådan idyll.

Året var 1982 och igår kom Jocke och gänget från Frölunda på besök, jag fick reda på att den legendariske norske klippklättraren Hans Christian Doseth omkommit. Han hade dödsstörtat från toppen av Great Trango Tower, ett högt brant granittorn i norra Pakistan. Vi var i chocktillstånd. Inte den fina mannen, alla trodde karlen skulle överleva sina bravader uppe i bergen. Vi som började klättra på sjutiotalet var vana vid att inga av våra kollegor omkom eller ens skadades. Det händer inte oss, vi klarar oss alltid, vi är odödliga. Jag, jag överdriver inte, denna övertro på sig själv rådde bland många av klättrarna i Stockholm på den tiden. Men hur gick det med brandskadorna och tiden efter branden. Kampen mot försäkringsbolaget blev förstås hård, jag fick först inte mycket i ersättning för all klätterutrustning som rökskadats uppe i vindförrådet. Lyckligtvis hann elden inte sprida sig till just mitt förråd. Alla gamla oersättliga ”Bergsport” och engelska klätterblaskor var rökskadade och min dyra, nästans sprillans nya dunjacka luktade pest, sotsvarta klätterrep och det mesta av all klätterutrustning var mer eller mindre fördärvad. Men det kunde gått värre, många av grannförråden var helt nedbrunna och vissa hyresgäster hade fått ovärderliga tavlor och annan dyr interiör totalförstörd inne i sina lägenheter. Vatten hade trängt ner längs innerväggar genom hela huset. Jag fattar ännu inte hur lyckligt lottad jag var. Kan bara hoppas att Harald, den snälle hyresvärden, fick skälig ersättning för sitt halvt nedbrända hus. Vad hade hänt om inte han hade vaknat!

Då kanske vi alla gått en säker död tillmötes.                                                                                                                      Några dagar senare fanns en notis i dagstidningen om en pyroman som härjat en längre stund runt om i Göteborg. Nu var han äntligen fast. Mannen blev dömd för mordbrand och flera försök till mordbrand. Som sagt, ibland har man en ofattbar tur här i livet. Det svåra är bara att se och förstå det. Jag var då ännu ung och tog tillvaron och livet lite för givet. Nu när jag i skrivande stund nått den aktningsvärda åldern femtio år fattar jag knappt hur jag lyckats överleva alla eskapader och tokgalna ungdomsbravader. Jag vill inte ha något ogjort av allt jag varit med om, jag fattar bara inte hur jag kunnat haft en sån ofattbar tur, jag har överlevt allt från svåra trafikolyckor till fall från höga berg. Jag har blivit rånad och nästan rånmördad flera gånger. Jag har överlevt farliga tropiska sjukdomar och blivit hundbiten och attackerad av både elefant och anakonda...                         

Mot alla odds sitter jag ändå här framför min slitna dator i min ännu mer nedgångna lilla lya och skriver. Vännerna säger att jag inte bara ska fortsätta med skrivandet, utan att det också är min plikt, ett kall från ovan. Men jag klagar inte, jag är bara så ofattbart glad att ännu få njuta av livets sötma.

24 Okt. 2005                                                                                              Nils Sjöström